Skulle han säga henne, hvad han kände för henne? Nej, åtminstone inte ännu. Han var ännu ingenting — men han skulle snart bli, och då . . . tanken på Maria skulle bevinga hans flit. Det var en dunkel känsla häraf, som vid deras första möte hade inlagt den försäkran i hans mun, att han ännu ej var någonting, men att hon skulle lära honom att bli det. — — Brefvexlingen fortfor. Men det var besynnerliga bref å ömse sidor. Hos begge visade sig en viss tvungenhet, ett visst ängsligt väljande och sökande efter ord; det såg ut som om begge hade någonting att dölja, som de fruktade skulle skina igenom på hvarje rad. De lekte ömsesidigt blindbock med hvarandra. Äfven från major Stolpe hade Olof stundom bref. Resenärerna hade färdats genom Tyskland och Frankrike, hade en längre tid vistats i Paris, der Annie hade slägtingar på mödernet, och hade der blifvit införda i flera fashionabla kretsar. Majoren skref, att icke en gång de bullrande nöjena i parisersalongerna förmått återgifva hans dotter hennes förlorade sinnesjemnvigt, oaktadt hon som en ursinnig öfverlemnat sig åt njutningen deraf; han hade en gång midt på en bal, då hon syntes som bäst hängifva sig åt nöjet, sett henne brista ut i hysterisk gråt. Annie qvaldes af något själslidande, han såg det och han var förtviflad deröfver, men hon ville ej förtro honom hvad det var. Alla hans böner hade varit förgäfves; hon slöt sin smärta afundsamt inom sitt eget bröst, då hans mycket bättre stått ut att bära den. Detta var det bittraste; att se sin afgudade älskling lida och inte veta hvarföre och inte kunna hjelpa. Nu, när majoren skref sitt sista bref, hade de tre månader bott i Neapel, efter att förut hafva dröjt lika länge i Rom; han hoppades, att det milda, sydliga klimatet skulle ha en helsosam inverkan på hans dotters lynne. Olof deltog hjertligt i sin älskade fosterfaders sorg. Om det åtminstone varit ett lidande, som han kunnat afhjelpa. Men när fadern ej förmådde något öfver Annie, huru skulle då han förmå något? Förhållandet mellan de begge fostersyskonen hade dessutom aldrig varit särdeles varmt. Ingendera kände den andra i grund och botten; troligen underskattade de begge hvarandras förtjenster. Vid majoren deremot var Olof innerligt fästad som vid en fader, och för att afhjelpa en