Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Tröstlös erfarenhet! Precist densamma, som jag en
gång gjort. Det är en viss likhet mellan dig och mig. —
Men huru tänker du ställa dig, om Herren toge din far till sig?
— Jag tar mig nog fram på egen hand; jag behöfver
ju så litet.
En idé genomkorsade Olofs hufvud.
— Om du skulle gifta dig —? sade han. Kanske du
redan haft något anbud?
Maria rodnade.
— Den nye skolmästaren har väl talat om att han höll
af mig, sade hon.
Olof stannade tvärt. Han hade väntat sig ett nekande
svar. En häftig sinnesrörelse afspeglade sig i hans ansigte,
och hans ton lät kall, nästan hård, när han sade:
— Och du har svarat —?
— Att jag tillhör min blinde far.
— Men annars . . . om du inte hade honom . . . och när
han dör en gång . . .
Olof var för upprörd för att tala redigt.
— Så gifter jag mig inte. Jag tycker nog rätt bra om
skolmästaren, men jag vill inte bli hans hustru.
Nu kunde det inte hjelpas, att några klasar ljungblommor
måste tillgripas i brist på aftonstjernor. Olof kunde
sannerligen ej få se henne så upprörd, som denna tanke hade gjort henne.
— Och för öfrigt har du ingen vän? frågade Olof, sedan
hans uppskakade inre lagt sig.
— Ingen utom dig, Olof, svarade hon och skakade
undergifvet på hufvudet. Ingen bekymrar sig om mig, och jag
kan heller inte tvinga mig att följa det exempel, Olof visat
mig: att man är lyckligast, om man kan hålla af alla
menniskor, äfven om ingen enda skulle hålla af en tillbaka.
Olof gjorde inom sig ett tyst undantag från den allmänna
regel, han uppställt för sig; nog höll han af alla sina
medmenniskor, men . . . den nye skolmästaren — ?
— Nå väl, sade han, då jag alltså är din enda vän, så
lita dig då till mig, hvad som än må hända dig; vi äro begge
enstöringar, dem verlden ej gerna vill veta af och som ha bra
nog litet gemensamt med verlden; vi hafva redan lärt
hvarandra mycket, och måtte framgent, om en af oss behöfver ett
stöd, den andra vara tillräcklig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
