— Tröstlös erfarenhet! Precist densamma, som jag en gång gjort. Det är en viss likhet mellan dig och mig. — Men huru tänker du ställa dig, om Herren toge din far till sig? — Jag tar mig nog fram på egen hand; jag behöfver ju så litet. En idé genomkorsade Olofs hufvud. — Om du skulle gifta dig —? sade han. Kanske du redan haft något anbud? Maria rodnade. — Den nye skolmästaren har väl talat om att han höll af mig, sade hon. Olof stannade tvärt. Han hade väntat sig ett nekande svar. En häftig sinnesrörelse afspeglade sig i hans ansigte, och hans ton lät kall, nästan hård, när han sade: — Och du har svarat —? — Att jag tillhör min blinde far. — Men annars . . . om du inte hade honom . . . och när han dör en gång . . . Olof var för upprörd för att tala redigt. — Så gifter jag mig inte. Jag tycker nog rätt bra om skolmästaren, men jag vill inte bli hans hustru. Nu kunde det inte hjelpas, att några klasar ljungblommor måste tillgripas i brist på aftonstjernor. Olof kunde sannerligen ej få se henne så upprörd, som denna tanke hade gjort henne. — Och för öfrigt har du ingen vän? frågade Olof, sedan hans uppskakade inre lagt sig. — Ingen utom dig, Olof, svarade hon och skakade undergifvet på hufvudet. Ingen bekymrar sig om mig, och jag kan heller inte tvinga mig att följa det exempel, Olof visat mig: att man är lyckligast, om man kan hålla af alla menniskor, äfven om ingen enda skulle hålla af en tillbaka. Olof gjorde inom sig ett tyst undantag från den allmänna regel, han uppställt för sig; nog höll han af alla sina medmenniskor, men . . . den nye skolmästaren — ? — Nå väl, sade han, då jag alltså är din enda vän, så lita dig då till mig, hvad som än må hända dig; vi äro begge enstöringar, dem verlden ej gerna vill veta af och som ha bra nog litet gemensamt med verlden; vi hafva redan lärt hvarandra mycket, och måtte framgent, om en af oss behöfver ett stöd, den andra vara tillräcklig.