— Hvad har jag obetydliga kunnat göra dig? hviskade Maria. Men du, Olof, har varit mycket god mot mig. Du har den sista tiden varit min bäste ledare, och en sådan behöfver jag så väl! Ofta, när mörka tankar velat öfvervinna mig, har jag tänkt på dig och allting har åter blifvit ljust. Men . . . — Men? upprepade Olof, då Maria hejdade sig. Du tänker kanske om mig som om den nye skolmästaren: "nog tycker jag rätt bra om Olof, men hans hustru vill jag inte bli". Maria stannade och såg upp på Olof med en blick, hvari förvåning och bryderi blandade sig; hvarifrån tog han ett sådant skämt, så olikt honom? — Du svarar inte, sade Olof nu i en allvarlig ton och fattade begge hennes händer. Jag är din enda vän — kan vännen aldrig få ett skönare, betydelsefullare namn? Jag är ditt enda stöd — skall aldrig den tid komma, då jag får rättighet att stödja dig? Eller rent ut sagdt: Maria, vill du bli min hustru? Det kom för oväntadt. Det ljushaf, som i ett nu omstrålade Maria, förmådde hon icke uthärda; hon sjönk ned på en mossig sten och brast i en ström af tårar. — Maria, du gråter? hviskade Olof, som knäböjde vid hennes sida. Hvad betyder detta? Har min fråga så bedröfvat dig? Maria log genom tårarne, tryckte handen mot hjertat, som bäfvade af oändlig sällhet, och sade: — Jag gråter . . . ty min lycka kom så hastigt uppå. Du vill sänka dig ned till mig —? O, då kan jag få älska dig utan fruktan att du skall taga det illa upp. — Du vill då bli min —? Olof slöt henne med stormande glädje till sitt bröst. — Men jag är så obetydlig, stammade hon, och du . . . — Du är mer än jag! afbröt Olof och kysste med en hänförelse, som han förr aldrig rönt, hennes händer och hennes hår. Men om du älskar mig, då känner jag, att jag också skall kunna bli någonting — då är jag lyckligare än någon på jorden! — — — Denna gång kunde Olof ej så snart slita sig från Vikbergabyn. En dag förgick, och han märkte det knappast, ännu en och åter en; då började han tänka på att det fanns