Men — i längden ledsnade hon vid att vara fästmö. Olof var så besynnerlig, inte alls så som hon föreställt sig honom. Hon hade trott honom vara älskvärd och spirituel, i stället var han tråkig. Annie var en personifierad nyck: när hon trodde all genkärlek vara omöjlig, då hade hon älskat Olof med passion; när han fogade sig och älskade henne tillbaka, då förlorade han betydligt i intresse i hennes ögon; men när hon misstänkte, att han ej brydde sig så mycket om henne, men var nog beskedlig att vilja gifta sig med henne ändå: då var det omöjligt att stå ut med honom längre. Hvart hade den stora passionen tagit vägen? Den hade brunnit så häftigt, att den förtärt sig sjelf, och nu fanns icke en gång askan qvar; den hade blifvit bortförd i hvirfvelvinden af hennes nycker. Men en återgång var nu för sen; Olof hade på sin höjd två månader att lefva på. Och hvad gjorde den förblindade fadren under allt detta? Han sörjde öfver fostersonen, hvars aftynande han visst icke tillskref dottren, och han bannade sin afgudade älskling för hennes lättsinne, men så lamt och kraftlöst . . . Det var allt hvad den gamle krigsbussen förmådde öfver sitt hjerta. Efter tre veckors vistelse vid Marstrand, kom det en brinnande längtan öfver Olof att få återse sitt barndomshem. Annie var föga böjd för att lemna badorten midt under det säsongen var som roligast; hon föredrog att stanna qvar. Majoren ville öfverlemna sin dotter i en annans beskydd och följa sin blifvande måg, men på Olofs enträgna böner afstod han derifrån. Olof skulle vara tillbaka inom fjorton dagar. Han reste. Majoren ångrade sig visserligen häftigt, att han gifvit efter och låtit honom, så svag han var, företaga den långa färden, men det var nu en gång gjordt — och att ändra det han en gång låtit passera, var ej enligt med hans grundsatser. Olof var hemma — i sitt första hem, der han tillbragt sin tidigaste barndom och de lyckligaste ögonblicken af sin ungdom. Men huru olika var ej allt nu emot sist, när han skiljdes härifrån! Då hade han burit himmelen inom sitt bröst; nu stod han der plundrad på all lifvets glädje och med döden i hjertat.