Samma sommar ådrog sig vid Marstrand ett förlofvadt par den allmänna uppmärksamheten. Det var den unga, förtjusande, snillrika, behagfulla, beundrade och firade fröken Annie Stolpe, säsongens stjerna, och den bleke, sjuklige och tråkige magistern, hennes fästman. Alla beklagade den sköna, lefnadsglada ungmön, som tycktes enkom skapad för att njuta af lifvet, och som skulle vara fästad vid denne odräglige pedant med sin skygghet och sin lungsot. Ty lungsot hade han, det visste man, och den beklagansvärda fästmöns ifrigaste beundrare gingo så långt i välmening, att de hoppades, det en blodstörtning snart skulle göra henne fri. En och annan förståndig fanns väl, som fann det besynnerligt, att Annie med detta barnsliga begär hängaf sig åt stundens nöjen, medan hennes trolofvade fasthölls vid sjuksängen. Den unga bortskämda damen måste vara betänkligt lättsinnig och den stackars fästmannen mera beklagansvärd än hon. Ingen visste, att dessa timmar, då Annie var borta, utgjorde "den stackars fästmannens" lättaste stunder. — Men hvarför ha de förlofvat sig med hvarandra, undrade man, då ingendera tyckes bry sig om den andra? Resultatet blef den öfvertygelsen, att Olof friat för penningarnes skull. Dessa rykten susade förbi den olycklige skaldens öron, utan att göra det ringaste intryck på honom. Mängdens omdömen bekymrade honom icke och kunde icke öka hans lidande; förr hade han älskat alla sina medmenniskor, nu voro de för honom mindre än intet. Själsqvalen hade förbittrat hans sinne, och de kroppsliga qval han led, bidrogo ej att gjuta balsam i såren. Olof hade medfödda anlag för lungsot; hans mor hade dött i denna sjukdom. Under hans lyckas tid hade det dolda fröet legat och grott; nu, när olyckans var inne, utvecklade det sig med förfärande hastighet. Läkarne förklarade honom utom allt hopp, och han var nöjd dermed. Att få dö var hans enda önskan. Lyckligt för honom, att den ej gick i fullbordan nu, bitter och oförsonad som han var! Annie hade under sin första förlofningstid hastigt blomstrat upp. Hon liknade en blomma, som saknat vatten; när hennes behof var uppfyldt, höjde hon åter stolt sin vissnade krona. Hon hade nu fått sin vilja fram.