den gamle under hela det sista året varit sängliggande sjuk; att Maria efter dessa båda hemsökelser varit så nedböjd och förkrossad, att hennes gamla faster måste komma och taga vård om henne, men att hon numera var så pass återstäld till själen, att hon börjat åter blifva sig lik — allt detta visste ju lagmanskan förut. Det var någonting hon ville veta — men om just detta något iakttog den gamla läserskan en envis tystnad. Hon hade icke hört, att Maria skulle på nytt förlofva sig, och hon kände ingen ung herre med namnet Arne Tureson. Föröfrigt fortfor hon att sitta stel och trumpen med sin stickstrumpa, utan att förändra en min — det låg någontiug obehagligt, någonting hemskt i hela hennes företeelse. Lagmanskan kände redan sina nerver angripas. Hon ångrade nästan att hon icke följt med till prestgården. Hon funderade på att till fots tillryggalägga den korta vägen hem, men så kom hon ihåg sin svaga helsa; den svala aftonluften skulle kunna ådraga sensitivan snufva och bröstvärk. Hvad var att göra? I detta kritiska ögonblick inträdde Maria. Det var hon och på samma gång icke hon. Denna bleka, böjda varelse med den trötta blicken och de insjunkna kinderna, var blott en skugga af den Maria, som för ett år sedan full af jublande, liffull och vårfrisk glädje öfverlemnade sig åt de skönaste drömmar om sällhet. Ett år kan sköfla många förhoppningar. Ett ungt hjerta behöfver ej mycket sol för att slå ut i blom, men det behöfver ej heller mycket mörker och köld, förrän alla blommorna vissna och dö. Maria var ännu ej tjugu år, men hon var redan gammal nog att hafva ledsnat vid det tomma arlequinsupptåg, som kallas lifvet. Man åldras fort, när man blott inandas sorgens kalla grafluft. Maria visade ingen förvåning vid lagmanskans åsyn. Hon hade utstått för många själsskakningar för att vara åtkomlig för någon obetydlig sinnesrörelse. Hon kunde sörja, men hon kunde icke förvånas. Hennes helsning var kall och tankspridd. Lagmanskan granskade Maria med ovanligt intresse — det ättiksura intresse, hvarmed en egenkär qvinna betraktar en annan qvinna, som är ansedd för att vara vacker — och hon fann genast, att ryktet hade öfverdrifvit. Hårets guldglans och ostyriga vågor qvarstodo visserligen obestridliga, sedan allt annat var utdömdt, men den nordiska skönheten är ju ej längre på modet. Hortense hade de yppigaste svartbruna