En gumma satt på en hög pall och stickade; en stor grå katt vid hennes fötter fulländade taflan. Lagmanskan kom vid åsynen af denna interiör genast att tänka på en högst förtjusande idyllisk bit i den sista romanen hon läst. — God afton, min goda gumma! helsade hon med nedlåtande vänlighet. Den gamla såg upp, men fortfor att sticka. Hon betraktade den främmande genom glasögonen och svarade till sist ett halft motvilligt: Guds fred! — Ni har inte er brorsdotter hemma? frågade lagmanskan. — Nej? — Hvar finnes hon då? Kommer hon snart hem? — På kyrkogården. När det qvällas. — Ni är fasligt fåordig, min gumma lilla. Det låter som ni skulle vara rädd att tala ett ord för mycket. — Det finnes nog de som tala fåviskt ändå, svarade gumman med sin entoniga röst, som lät likt begrafningssång. Edert tal skall vara ja, ja, och nej, nej. En öppen mun kommer förargelse åstad, men den som tiger syndar icke. Lagmanskan tycktes något generad för de oväntade lärdomar hon fick. — Månne det är värdt att jag väntar på er brorsdotter? frågade hon. Gumman såg ut genom fönstret och svarade: — Solen är nära nere nu. Längre brukar Maria sällan dröja. Hon bör vara här snart. Vill ni vänta, så har ni der en stol. Och hon fortfor att sticka, obekymrad om hennes gäst efterkom vinken eller ej. Lagmanskan var trött; hon slog sig ned på den anvisade stolen vid fönstret och funderade hvad hon skulle säga åt den buttra värdinnan. Till sist började hon fråga om Marias lefnadsomständigheter, om hennes faders nyligen timade död o. s. v., men hon erhöll blott entoniga och lakoniska svar. Alla upplysningar hon fick var att den sista tiden hade tillfogat Maria två oersättliga förluster: först hennes trolofvades, "Tras-Olles", död, hvaröfver sorgen ännu ej hunnit gro igen i hennes sinne, ehuru gräset redan grott en hel sommar på hans graf; vidare hennes blinde faders bortgång — ett slag, hvarpå hon väl haft tid att bereda sig, då