sjelf — ni uppoffrar er, men finner till slut, att det inte varit någon uppoffring; ni gör en annan lycklig och ni slutar med att känna er lycklig sjelf. Maria såg upp och for med handen öfver pannan. — Ni får inte tala så der — ni skulle kunna göra mig villrådig, sade hon. En god gerning! Men är det då så säkert, att den vore god? Om Arne kunde glömma mig och i stället böja sin håg till fröken Hortense, som ju älskar honom . . . — Det är inte sannt! afbröt lagmanskan hastigt. Har han kunnat inbilla er någonting sådant? Hortense! Jo, jag tackar — han har sina inbillningar, min kära Arne. Min dotter egnar honom en ljum, systerlig tillgifvenhet på sin höjd . . . de ha varit mycket tillsammans i sin tidigare ungdom . . . men aldrig har något intimare förhållande varit dem emellan, det försäkrar jag er heligt. Lagmanskans försäkringar voro så ifriga, att en skapsyntare än Maria genast skulle dragit deras värde i tvifvelsmål. — Nå, så kunde han väl vända sina tankar till en annan flicka, återtog Maria. Han är så bildad, så förnäm emot mig, obetydliga — vi passa inte tillsammans. Hans slägtingar skulle se mig öfver axeln. — Jag är hans slägting, och är det inte just jag, som ber för honom? — Vi äro så olika, invände Maria. Han så liflig, så verldsligt sinnad och jag — nej, det går icke. Han måste glömma mig. — Men jag säger er, att han aldrig kan det, vidblef lagmanskan, som ej ville släppa det öfvertag, hon höll på att få. Jag har det af hans egen mun. Han sade det sjelf till mig om dagen, när han reste härifrån, efter att hafva blifvit afvisad af er: Tant, sade han, nu är det slut med den galenpannan Arne, sade han. Hon, som jag älskar, har tillbakastött mig — men huru som helst, blir hon än aldrig min, så går hon ändå aldrig ur min håg, sade han. Och minnes ni inte, så kär han höll er! Han kom vid snösmältningstiden, för att framföra till er sin väns helsning, och for inte härifrån förrän vid midsommar. Och den tiden, inte sågo vi honom mycket vid herrgården, det må Gud veta. Sedan dess har han vistats i Stockholm för sin process' skull, som han just i dessa dagar förlorat, och med den hela sin förmögenhet. Stackars Arne, nog var det ett hårdt slag för honom, men det