— Tag dig i akt för "elaka och hersklystna käringar", du! Och kom ihåg Jonsson på kuskbocken! Detta oemotståndliga argument bragte lagmannen till tystnad. Möjligen föresväfvade honom också tanken på den sparlakanslexa, han hade att vänta vid hemkomsten — och som heller inte uteblef, efter hvad historien förmäler. * Efter lagmanskan Stjernes besök i skolmästaregården hade en viss förändring försiggått med Maria. Hon stängde sig inne på den lilla vindskammaren, hvilket hon förr aldrig gjort; hon tillbragte hela timmar på kyrkogården vid Olofs graf, och det var då ingenting ovanligt, men väl att hon återkom derifrån med detta tveksamma, underliga uttryck i sitt ansigte. Under några dagar grät hon mycket; öfver hela hennes väsen låg ett drag af oro och oklarhet. Den gamla gumman, hennes faster, satt stel och hemsk på sin stol och frågade ej det ringaste efter brorsdotterns sorg; hos henne var ingen tröst, intet råd att vänta. Och Maria behöfde beggedera. En söndag hemkom hon från kyrkan mer än vanligt upprörd; prosten hade talat om en kristens rätta tröst under sorg och bedröfvelse; bland annat hade han yttrat: "Du, som tror dig hafva förlorat allt och hafva gjort upp din räkning med denna verld, se dig omkring bland dina medbröder! Ser du då blott en enda, hvars smärta du kunde lindra genom din ömhet, ditt deltagande, blott en enda, för hvilken du kunde vara nyttig — då har du ännu mycket att uträtta i detta lifvet. När allt annat är borta, så står dock pligten qvar, och dess uppfyllande skänker oss en glädje, så ren och oblandad, att vi ej längre känna de sår, olyckan tillfogat oss." Hvem inlade dessa ord i prostens mun? Det var ju som om de varit rigtade enkom till Maria! De förfelade icke heller sin verkan. Följande dag gick hon till herrgården, men det var med dröjande steg. Ett tungt, nedslaget uttryck hvilade öfver hennes drag; det var spår af den strid, som försiggått i hennes inre och som utmattat henne. Vid grinden, som ledde upp till gårdsplanen, stannade hon och lutade sitt trötta hufvud emot jernstängerna; hon behöfde hemta krafter, innan hon ånyo utsatte sig för faran af lagmanskans öfvertygelseförmåga. Och