som en fara ansåg hon det ännu; hon visste, att det var en uppoffring, man fordrade af henne — och en uppoffring, hvartill hon befarade sig ej kunna neka, emedan hon allt mer och mer började anse den som en pligt. Pligtkänslan hade ju fordom styrt hela hennes lif och öfvervunnit hvarje annan känsla, hvarmed den kommit i konflikt — hvarför skulle den nedtystas nu? Men huru länge hon stod, så blef hon allt underligare till mods. Hon kände sina krafter försvagas i stället för att stärkas. Hon önskade sig vara långt borta, der ingen kunde tala till henne om dessa pligter, som det var så svårt att uppfylla, och hon hade redan lyft foten för att återvända samma väg hon kommit, då en betjent närmade sig henne och framförde lagmanskans uppmaning att hon ändtligen skulle komma upp och inte längre stå vid grinden. Husets herskarinna hade märkt henne från sina fönster. Omöjligt att undkomma. Maria kastade sig med förbundna ögon midt i gapet på den hotande faran. Hon stod inför lagmanskan, blek, med förstördt utseende, men med ögonen lågande af ett slags vild beslutsamhet. Lagmanskan var i dag idel solsken och smekningar. Hon satte nästan med våld ner Maria i den beqvämaste emman, tryckte hennes händer och uttryckte med en högst intagande barnslig naiveté sin förtjusning öfver att se henne. — Jag vet inte, hur det kommer sig, sade hon och log sitt ljufvaste leende, men jag känner mig så mäktigt dragen till er, mitt söta barn. Kanske är det för att vi skola bli slägt. O, hvad vi skola blifva goda vänner! Ni skall lära känna mig, och jag slår vad om att ni skall komma att hålla af mig; ser ni, fastän jag ej är så ung som ni, så har jag ännu det ömmaste, varmaste, känsligaste hjerta . . . till sist skall ni finna, att också jag kan vara tjugu år. — Men det är sannt, jag glömmer ju Arnes bref, som kom i går afton — här! Vill ni, att jag skall läsa det för er? Och utan att afvakta svar började hon sin läsning. Innehållet af Arnes skrifvelse var följande: "Bästa tant! Vänta i dag inte hvarken många eller sammanhängande meningar från mig. Jag är plågad och anfäktad från alla håll. Man unnar mig ej en minuts ro. Jurister med tjocka pappersluntor och långtrådiga andraganden möta mig