Seså, nu har jag en häradshöfding här igen och med en papperslunta under armen, som ser helt olycksbådande ut. Jag tror att jag reser ifrån alltsammans och far ner till Vikberga, men der blir jag kanske ej väl emottagen. Kanske plågas hon af min närhet. Skrif till mig och säg, om tant tror, att hon skulle känna sig på något sätt besvärad, om jag komme ner till er. I så fall stannar jag häruppe, det må bära eller brista, ty heldre än att bedröfva henne, vill jag ett helt år utan rast gå igenom rättshandlingar med mina plågoandar. Farväl, tant! Helsa morbror och Hortense och skrif snart ett innehållsrikt bref till mig och svara med detsamma, om tant törs göra i ordning blåa gästrummet åt <br> <tab><tab><tab><tab><tab>sin tillgifne, men odräglige <br> <tab><tab><tab><tab><tab><tab><tab>Arne." — Huru rörande är inte hans belägenhet! utbrast lagmanskan pathetiskt, i det hon sammanvek brefvet. Så enkelt och barnsligt och trohjertadt, men just derföre så rörande! Han förstår inte att lägga sina ord, så att de klinga väl, men var säker om, att det ligger dubbelt så mycket på botten, som han inte vill eller kan uttrycka! Här till exempel: "hvem deltar i min glädje?" Hvilken afgrund af smärta spårar jag inte under de enkla orden! och här: "kanske plågas hon af min närhet" — — hvilken stilla undergifvenhet, hvilken högsinnad, sjelfuppoffrande kärlek uttalar sig icke i denna fras! Det är någonting Cottinskt, ja jag skulle nästan kunna säga Byron'skt i hans sätt att uttrycka sina qval. Dessa lagmanskans kommentarier voro icke af nöden. Maria var redan tillräckligt uppskakad af sjelfva brefvet. Hon hade icke väntat sig denna rörande hängifvenhet, denna djupa, fastän återhållna smärta. Hon kände sig nära att duka under för faran. Tusende olika tankar tumlade om i hennes hjerna; hon kände sig villrådigare och öfvergifnare än någonsin. Och ingen enda fast stödjepunkt i allt detta vacklande. Förvirrad reste hon sig upp och ville aflägsna sig. — Ack, låt mig gå! bad hon. Jag måste öfverlägga i ensamheten . . . jag kan ingenting säga, ingenting besluta . . . — Blott ett ord! afbröt lagmanskan och höll henne fast. Skall jag låta honom komma eller inte? Är ni, som han så ödmjukt frågar, plågad af hans närhet? — Nej . . . låt honom komma, men lemna mig blott i ro!