Ett ögonblick ... och hon var borta. Lagmanskan log ett triumferande löje. — Jag har henne! tänkte hon. Ännu blott några anfall och de äro förlofvade. Hortense skall bli förtviflad, men må det svida medan det svider! Man skall väl något straff ha, när man går och förälskar sig i en, som är nog dum att förlora sin förmögenhet på en process. Det hade just varit klokt att ge bort sin enda dotter åt en fattiglapp! Nej, man skall visa, att man kan skapa händelserna till sin förmån, som man vill. Och hittills har det lyckats mig. Måtte blott fortsättningen hålla hvad början lofvat! Jag har ingen ro, förrän jag ser den käre Arne förenad med sin Maria. Och med dessa tankar gick lagmanskan att hålla en föreläsning för sin dotter om oförsigtigheten af att bli kär utan att hafva försäkrat sig emot sådana fataliteter som ruinerande processer. * Sommaren stod på höjden af sin fägring. Det var nyss före slottertiden; ängar och hagar och buskar hade ännu i behåll sin ljusa saftiga grönska, som dock stod och väntade på lian. Blomsterdoft och fogelsång och ljumma vindar mötte en öfverallt. Vikberganejden utvecklade en sällsynt skönhet, i synnerhet för den som stod på berget och skådade ut öfver trakten. Skogen vajade sina stolta furor i majestätiskt lugn; det såg så fridfullt ut derinne, isynnerhet när solen kastade sitt vänliga skimmer in mellan tufvorna och förgylde den blommande ljungen; och vid brynet af skogen låg byn med sin prägel af idoghet och hemtrefnad. Den lilla strömmen, som hade sina källor i berget, rasslade munter och glittrande genom byn och vidare utåt slätten genom lunder och ängar, tills den förenade sig med den klara insjön, som låg så vackert inbäddad mellan hängbjörk och asp och rönn. Och så längst bort vid synranden höjde sig blånande berg, som lågade i purpur och guld, när aftonrodnaden bredde sig öfver dem. Det var ett äkta svenskt landskap af den friska natur, som kommer betraktarens bröst att vidgas och hans håg att lyssna och hans känslor att förädlas. Det är en välsignelse att veta sin hembygd prydd med naturens milda fägring, och folket i Vikbergabyn erkände det också med tacksamhet.