detta laget borde vara i en dödlig oro öfver hennes försvinnande, att daggen snart skulle falla, och — o himmel! — att hon redan kände början till en stark förkylning. Men så går det, när man släpper ut dylika ömtåliga och redlösa barn på egen hand. Nu kunde hon för intet pris stanna en minut längre i den skarpa aftonluften. Hon tog ett skyndsamt farväl och begaf sig på väg hem, men så långt hon kunde synas, såg Maria viftandet af hennes näsduk. Hon hade för naiva upptåg för sig, den lilla tokan! * Maria hade gått in i sitt eget inre och trodde sig med visshet veta, huru allt såg ut derinne. Hon trodde sig finna allt sköfladt och förstördt: alla känslor domnade, den menskliga naturen så att säga utplånad — all lifskraft borta, alla andliga förmögenheter matta och flämtande. Hon liknade sig vid en mussla, hvars skal väl ännu prålar med varma färger, men hvars inre är ihåligt och beröfvadt sin själ. Hon kom till detta resultat, emedan hon önskade det. Det låg någonting öfverspändt, sjukligt i hennes sätt att tänka öfver sig sjelf; men det var ej underligt, ty hon hade lidit mycket. Hon kunde ej se så klart som förr, ty hon hade allt för länge vant sig att se genom tårarnes dimma. Följden blef, att hon öfverskattade graden af förintelser inom sin egen verld. Hon trodde, att alla hennes hjertas fibrer voro slappa och känslolösa, men hon glömde, att ungdomen är en stark försvarare mot all slags död — hon glömde, att om än sorgen far aldrig så omildt fram med oss, så kan likväl det menskliga inom oss aldrig dö, förr än själen lemnar sitt omhölje — så länge ännu hjertat klappar i ens bröst, om än aldrig så matt, måste dock den menskliga naturen med all sin svaghet och all sin styrka taga ut sin rätt. Dess röst kan aldrig tystna, förrän strängaspelet för alltid brister — och är icke detta på en gång både vår största lycka och vår enda olycka? Ty med all sin ofullkomlighet är dock menniska det högsta vi kunna blifva, och ju närmare vi komma till att vara detta menniska med allt hvad detta innebär, desto närmare känna vi oss lyckan. Maria hade misstagit sig på sitt eget tillstånd: trots allt hvad hon lidit, alla skakningar hennes inre undergått, hade hon likväl icke förlorat förmågan att vara menniska. Ja,