Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riktigt! Vid närmare undersökning fann jag pà snön mellan den
brinnande gården och skogsbrynet å södra sidan en sabel och
en krossad butelj, troligen tappade under flyktens villervalla,
äfvensom en mängd orediga spår, alla dock vända från
skådeplatsen för den skamliga illgerningen. Följaktligen skyndade
jag mig tillbaka till Lydia, som jag lemnat qvar i skogen,
halfdöd af förskräckelse, och förkunnade henne, att det var åt
norr vi skulle ställa vår kosa, om vi ville undgå att ännu en
gång möta Karowitsch och hans råa hopar.
— Karowitsch! utropade Lydia. Jaså, det var han, din
älskare! Nu förstår jag, det var en komplott!
Huru medtagen hon än var, hade hon likväl styrka att
vara elak. Men jag var för härdad mot hennes alla giftiga
skott, för att låta mig något bekomma. Lydia hade stannat;
med kall ton frågade jag henne, om hon ville följa mig eller
inte. Hon svarade ej, men tycktes dock inse att jag hade
hennes räddning i mina händer, ty när jag började gå inåt
skogen, följde hon efter. Många ord vexlades icke mellan oss
på vägen, det skall Gud veta; ty om jag än kunde fördraga
hennes bitterheter, så kunde jag ändå icke löna dem med
vänlighet, dertill var jag för oböjlig och trotsig. Det der budet:
"välsigna dem som eder banna" har alltid varit en
förargelseklippa för mig, skall jag säga.
Nå, nu föll det sig så lyckligt, att en by låg ungefär
en mil från Olkiala, just i den riktning hvari vi gingo, och
vi visste, att ännu ingen fiendtlig styrka visat sig åt denna
sida. Att hinna denna by, innan krafterna alldeles öfvergåfvo
Lydia, det var alltså uppgiften, ty sjelf stod jag nog ut, derom
var ej fråga. Det gick också till slut, fastän med lång
tidspillan. Än kastade sig Lydia ned på snödrifvan och
förklarade, att hon icke gick ett steg längre, att hon ville ligga och
förfrysa i skogen, hellre än följa mig — och allt detta under
hysterisk gråt; hade jag ändtligen efter mycket besvär lyckats
öfvertala henne att resa sig upp och fortsätta vandringen, dröjde
det icke länge förrän hon åter måste hvila sig. Framåt
morgonsidan kommo vi fram till byn, der folket ännu låg i den
djupaste sömn; jag förde Lydia upp på en kulle, och derifrån
kunde vi se himmelen i öster rodna, som förebud till solens
uppgång, och i söder ännu glöda eldröd, till tecken att de
flammor ännu icke slocknat, som lagt vårt hem i aska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
