Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så snart det blef lif och rörelse i byn, anmälde vi oss
som flyktingar och blefvo väl mottagna för vår olyckas skull.
Här hvilade vi ut ett par dagar, så att våra krafter fingo samla
sig. Vi behöfde dem alla för den storfärd vi ämnade anträda:
Lydia hade föresatt sig att söka upp sin man, hon ville icke
röra sig ur fläcken, om jag inte förde henne till Thorvid; hon
skulle i alla fall snart dö, det kände hon, och det skulle bli
mitt fel, om hon ej fick återse sin make och försona sig med
honom, innan hon gick bort — och jag, jag fann ingen ting
orimligt i hennes öfverspändheter. Jag gaf henne rätt i allt.
Hvart skulle vi också ta vägen? Vårt hem var blott en
grushög; inte kunde vi ligga främlingar till last; till Åbo och vår
far hade vi längre än till Thorvid, som med sitt regemente
skulle befinna sig blott några mil bort, efter hvad man sade.
Möjligen blandade sig också någon egoism i min medgörlighet;
jag var trött till kropp och själ, jag orkade ej längre sträfva
emot mitt ödes bitterheter, om jag icke fick hemta nya krafter
genom att få inandas samma luft som Thorvid — jag måste
se honom ännu en gång. Det var denna längtan, som dref
mig lika så väl som Lydia, men med den skilnad, att hon hade
rättighet att längta, jag deremot — men Gud vet, inte tror
jag precist, att min kärlek till Thorvid står antecknad i mitt
syndaregister! Fast — hvem kan veta?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
