om sina ansträngningar och sina lidanden. En qväll framkommo vi till en by, der för kort tid sedan en skarp skärmytsling egt rum mellan ryssar och finnar; vi frågade efter nyheter från finska hären, och man hänvisade oss till en officer, som blifvit qvarlemnad såsom dödligt sårad, men genom omsorgsfull vård kommit sig och ännu var qvar i byn. Han var nu så mycket på bättringsvägen, att han i dagarna skulle bryta upp för att återuppsöka sina kamrater och ånyo dela deras faror. — Nå, det var Thorvid? afbröt Ada. — Riktigt, det var Thorvid. Det var ett besynnerligt återseende. Vi gräto alla. Sjukdomen - hade mycket förändrat honom och sorgen öfver fäderneslandets hotande undergång hade beröfvat honom hans glada mod. Finlands öde låg honom tungt på hjertat. Återseendet tycktes återgifva honom mera sinnesstyrka och tillförsigt. "Den, som ledt eder genom ödemarker, skall nog också leda Finlands rättvisa sak till ett godt slut", sade han. Och huru lycklig han var att återfå sin hustru så förändrad — idel ömhet och hängifvenhet! Nu när dagen började skymma för Lydia, bredde det sig liksom en aftonstillhet öfver hennes väsen. Dagens stormar och hetta voro glömda för qvällens fridfulla lugn. Ingen af oss hade hjerta till att häntyda på det förflutna med en enda min. Hon skulle få dö i ro, ty döden nalkades henne, det kunde ej döljas. Jag är säker om att Thorvid just nu aldraminst ville förlora henne, trots alla de lidanden hon beredt honom. Men han kunde lika litet som jag bestämma öfver lif och död. Vi befunno oss endast några mil norr om Åbo, och Thorvid beslöt att först ledsaga oss dit och öfverlemna oss i trygghet i vår fars händer, innan han åter gick att uppsöka hären. Lydia hörde detta beslut under tystnad och böjde undergifvet sitt hufvud; troligen hade hon helst velat följa sin make i fält, men hennes kärlek, kanske också tanken på den annalkande döden, afhöll henne från att göra några invändningar. Vi framkommo till Åbo lagom för att få se Lydia dö omgifven af barndomshemmets minnen. Hon sade oss alla farväl och bad oss tänka på henne med mildhet. Det var ett rörande ögonblick. Thorvid var djupt skakad. Hans hand släppte hon inte förr än i sista ögonblicket. Här vid Lydias dödsbädd var det, som ett förfärligt ljus gick upp för mig. Jag hade blifvit besviken på mitt lifs lycka, utan att jag vetat deraf, och det