Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Förstås, sade mormor och blinkade skälmaktigt, det
är för sens moralens skull, kantänka. Ja, inte kan du väl
längta att få höra slutet för att få veta "huru det gick", ty
att hjelten och hjeltinnan inte "fingo hvarann", det vet du
förut. Nå, håll dig tyst nu, så skall du få veta, "huru det
gick se’n".
Som sagdt är, jag gick in på Lydias enträgna böner att
uppsöka hären eller med andra ord Thorvid. Tidigt en morgon,
innan det blifvit för varmt, anträdde vi vandringen. Den blef
mödosam. Vår väg förde oss vester ut öfver ofantliga öde
ljunghedar, der det var långt mellan menniskoboningarna och
tröttsamt att vandra, isynnerhet som jag ofta fick så godt som
bära min af sjukdom och trötthet dignande syster, men framåt
måste vi. Huru ofta ville jag inte, att vi skulle stanna i
någon by, der Lydia kunde få bättre vård, men alltid strandade
dessa försök mot hennes envisa upprepade påstående, att hon
i alla fall inte hade långt att lefva, och att det endast var
hoppet att få återse Thorvid, som ännu höll hennes själ fängslad
vid kroppen. Och när jag såg hennes utmärglade, färglösa
drag, hennes kraftlöshet, hennes aftynande, så trodde jag, att
hon hade rätt. Hvad skulle jag göra? Dertill försäkrade mig
en läkare, som vi af en lycklig händelse träffade, att Lydia
genom inga läkarekonstens medel kunde räddas. Jag kunde
inte missunna henne att få dö i sin makes armar. Alltså
vandrade vi framåt.
Efteråt, när jag tänker derpå, förefaller det mig som en
saga, huru vi, två svaga qvinnor, ensamma och utan stöd, kunde
sträfva oss fram genom de finska hedarna, förbi hundratals
förvillande vattendrag, hvilkas tjocka dimmor ofta lägrade sig
rundtomkring oss och omöjliggjorde allt vidare framåtskridande,
genom skogstrakter, som kanske endast en gång om året
trampades af menniskofot — än i storm, än i oväder — ja, nog
höll Gud ett vaksamt öga på oss, der vi gingo, annars hade
vi väl förgåtts i elände. Vid hvarje bebodd fläck, vi
påträffade, fingo vi underrättelser, hvaråt vi skulle söka hären, och
så mycket reskost, man kunde afvara. På detta sätt
tillryggalade vi långa landsträckor och kommo allt mer och mer åt
vester, och byarna lågo närmare till hvarann än förut. Här
hade hären gått fram för några veckor sedan och lemnat efter
sig de sorgligaste och på samma gång sublimaste berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
