Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående undervisningsplaner för rikets allmänna läroverk och de kommunala mellanskolorna - Andra delen: Kursfördelning och speciella anvisningar - Tyska, engelska och franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
dessa ljuds förekomst i de svenska förbindelserna sp, st, sk samt intervokaliskt
(jfr anljudande och inljudande konsonanter i pappa, titta, kaka); goda nyckel-
ord äro: la capitate, un contemporain.
b) Det franska sje-ljudet bildas med höjd tungspets och motsvarar nära det
svenska palataliserade s i förbindelsen rs. Ett bakre sje-ljud, bildat med höjd
tungrygg, får icke tolereras.
c) Vid inövandet av palatalt ji (gagner, champagne) påvisas för lärjungar-
na, att tungspetsen icke får beröra övre tandraden (såsom för n), samt att lju-
det är enhetligt (alltså icke består av n -\- j). Två praktiska anvisningar kun-
na lämnas: »försök att uttala n med tungan i i-ställning» eller »uttala n med
tungspetsen mot nedre tandraden». Vållar inövandet av detta ljud för stor
svårighet, får man nöja sig med n -+- j , om det blott tillses, att slutljudande
-gne icke återgives med n + tonlöst j .
d) Vad som säges rörande tungspets-r och tungrots-r för tyskans del gäller
även för franskt uttal, ehuru tungrots-r äger företräde. Dock måste man be-
stämt avråda från tungspetskonsonantens ersättande med tungrots-r, där åter-
givandet av det senare vållar uppenbar svårighet och därför lätt resulterar i
en karrikerande efterbildning.
e) Vid inövandet av de franska nasalvokalerna bör man visserligen meddela
lärjungarna, att den franska nasalvokalen är ett ljud och icke får återgivas med
vokal -f- 7?, men man måste å andra sidan tillse, att uttalet icke får stanna vid
en lätt nasal färgning av vokalen utan den om ^ påminnande resonans, som är
det karakteristiska för den franska nasalvokalen. För att åstadkomma den
riktiga och fulla klangfärgen är det mycket nyttigt att inöva de franska nasal-
vokalerna i korus. Vid efterbildandet av o-nasalen bör man till utgångspunkt
välja ett slutet o-ljud (mot, beau), icke det franska (i någon mån ö-haltiga)
öppna o-ljudet (homme, bonne). Ett gott nyckelord, innehållande alla de
franska nasalvokalerna jämte p-t-k-ljuden, är det ovannämnda: un contem-
porain.
3. Till ovanstående detaljer må här ytterligare erinras om några allmänna
karakteristiska drag i franskt uttal, vilka ständigt böra uppmärksammas vid
läsningen:
a) De franska slutljudande vokalerna äro i allmänhet korta, medan i regel
de svenska betonade vokalerna i samma ställning äro långa.
b) De franska tonande konsonanterna ha betydligt starkare klang än
de motsvarande svenska; särskilt iakttages detta vid slutljudande -b,
-d, -g (robe, sud, bague), vilka vid tydligt uttal ofta följas av ett vokaliskt
glidljud d, medan i svenskan konsonanten i motsvarande ställning, särskilt
efter kort vokal, slutar tonlöst.
c) Även i längre franska ord utmejslas de enskilda stavelserna tydligt och
särhållas genom distinkt och energisk artikulation; jfr det svenska uttalet av
lånordet i n d i v i d u a l i t e t (med bitryck på första stavelsen och huvud-
tryck på den sista, medan de mellanliggande ofta bli ganska otydliga) och det
franska individualité (med starkast tryck på den sista, och i övrigt jämn för-
delning av trycket över de övriga).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
