Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Speciella frågor - 3. Väderlekstjänsten - Rundradion och Stim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
sikaliska verk hade sin tillämpning på radioutförandet, slutit en överenskom-
melse med Stim, varigenom bolaget förvärvade rätten att utföra de av Stim
bevakade svenska och utländska musikaliska verken.
När den svenska lagstiftningen skulle revideras för att bringas i överens-
stämmelse med de i Rom beslutade ändringarna i Bernkonventionen, slöto de
båda parterna, d. v. s. Radiotjänst och Stim, ett avtal om ett obligatoriskt
skiljedomsinstitut, som automatiskt skulle träda i kraft, därest de icke kun-
de enas om den avgift, som Radiotjänst skulle ha att erlägga till Stim. Än-
damålet med detta avtal var att undvika, att man för Sveriges del skulle be-
höva taga i anspråk den nationella lagstiftningsrätt, som är medgiven enligt
konventionens artikel 11 bis, punkt 2.
Vid de förhandlingar, som senare under år 1931 fördes angående det er-
sättningsbelopp, som Radiotjänst hade att betala till Stim, kunde de båda
parterna icke enas, varför skiljedom påkallades. Enligt det utslag, som då
fälldes och som ännu gäller, skulle Radiotjänst för uteslutanderätten att ge-
nom svenska rundradiostationer utsända alla de musikaliska verk, till vilka
Stim ägde eller under avtalstiden kunde komma att äga sådan rätt, till Stim
erlägga en ersättning per licens och kvartal med 6 öre för högst 300 musik-
timmar samt 0’28 öre för överskjutande fullt 20-tal musiktimmar; dock skulle
vid beräkningen av antalet överskjutande timmar Radiotjänst äga att från-
draga musiktid, använd för utsändning av tonsättningar, som icke genom
den av 1931 års riksdag antagna lagen voro skyddade.
Den bestämmelse i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk m. m.,
som i det föregående åsyftas, tillkom år 1931 och föregicks av en motivering
från riksdagens sida, där det bl. a. hette:
»Att tonsättarna lika väl som författarna böra hava rätt till ersättning av
clen allmänhet, som tillgodogör sig deras verk, kan icke bestridas. Den om-
ständigheten att detta tillgodogörande i fråga om tonsättarnas verk — i mot-
sats till vad som är fallet med litterära verk — väsentligen sker genom ver-
kens åhörande, icke genom inköp av tryckta exemplar av verken, har emeller-
tid medfört att tonsättarna haft vida svårare än författarna att vinna förstå-
else för sin rätt till ersättning. Erkännandet av denna rätt torde också i viss
mån ha försvårats därigenom, att tonsättarna enligt sakens natur icke kunnat
bevaka sina rättigheter till verkens utförande annat än genom att samman-
sluta sig i organisationer, vilkas anspråk haft svårare att vinna allmänhetens
gillande än anspråk från tonsättarna själva. A andra sidan innebär det tyd-
ligen ofta en fördel för dem, som offentligt utföra musik, att för vinnande
av tillstånd härtill hava en enda organisation att förhandla med. Endast om
det skulle visa sig, att denna organisation missbrukar sin ställning genom
framställande av oskäliga anspråk eller annorledes, bör någon inskränkning
göras i de tonsättares befogenheter med avseende å deras verks utförande,
som — huvudsakligen genom 1919 års lagstiftning — beretts tonsättarna.»
Det är icke utredningens mening att bestrida det rättmätiga i lagens be-
stämmelser; tvärtom måste dessa betraktas såsom i hög grad önskvärda och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
