Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN B LA A KLÄNNINGEN 203
— Hej, pojkar, kyss henne alla! Hon är ju inte
riktigt gift!
Spiridon bleknade.
Bönderna, som sutto bredvid Semka, började tysta
ned honom, men han skrek ännu högre och skrattade
sitt druckna skratt i Spiridons ansikte. Plötsligt blev
det dödstyst. Man väntade ett utbrott, men ingen
kunde ana, vad som skulle inträffa.
— Hej, pojkar, inga ceremonier! skrek Semka åter.
Men i samma ögonblick hände något. Två bönder,
som sutto bredvid Spiridon, föllo till golvet, och
denne stod plötsligt böjd över Semka med händerna
om hans hals. Med den ena handen sökte Semka
slita sig loss från Spiridons grepp, med den andra
trevade han efter en kniv på bordet. Då Spiridon
märkte hans rörelse, ryckte han loss sin kniv från
skärpet under rocken. Han grep hårt om den och
kastade sig över Semka, medan gästerna rusade åt
sidan. Spiridon svängde redan kniven över bonden,
som låg orörlig under honom, då Alena klängde sig
fast vid sin mans arm och skrek:
— Spiridon, kära vän, låt bli... Spiridon, jag ber
dig, låt bli...
Rasande sköt han hustrun åt sidan med handen,
i vilken han höll kniven. Alena skrek till, svagt,
förskräckt, och sjönk långsamt till golvet.
Hennes klänning var uppfläkt från bröstet ända
till benen. På golvet utbredde sig en mörk blodpöl,
som rann i smala strömmar ned i en fördjupning och
blandade sig med dammet på golvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
