Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN B LA A KLÄNNINGEN 209
— Sörj inte... kanske jag ändå blir bra... det
händer ju...
— Låt oss hoppas det, sade Spiridon, men tänkte
genast förskräckt, att det skulle vara en olycka, om
hon verkligen räddades till livet, ty hon skulle ändå
inte kunna arbeta, och så blev han tvungen att föda
och sköta om henne.
— Man har redan kallat mig till
undersökningsdomaren, fortsatte han. Nu kommer de jämt att
släpa mig dit, så det blir ingen, som kan ge vatten
åt hästen.
Han sade detta först och främst för att jaga ifrån
sig de skamliga tankarna, som stego upp i
huvudet, dessutom skämdes han att sitta bredvid sin
hustru, som han själv lagt på dödsbädden, frisk
och kraftig, inte betryckt av någon sorg, och han
sökte visa, att också han var i behov av medlidande,
kanske i lika hög grad som Alena. Försökte till
och med tala med svag och sjuklig röst.
— Varför ska de släpa dig dit? sade Alena som
svar på hans ord om undersökningsdomaren. Om det
vore med avsikt... vad kan man begära av en
full karl? Det händer värre saker!...
Hon slutade inte meningen, slöt ögonen och bet
i de bleka läpparna.
— Gör det ont? frågade Spiridon och böjde sig
fram mot henne.
Alena nickade svagt på huvudet och började åter
stöna och yra.
Spiridon såg igen på henne och tänkte:
14. — Riwkin-Brick, 14 sovjetryska berättare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
