Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 PANTELEIMON ROMANOV
»Kan hon verkligen bli frisk?»
Systern kom in, rätade till täcket, tog den sjukas
hand, vände sig bort och kände på pulsen. Sedan
vinkade hon åt Spiridon, att han skulle gå. Men i
samma ögonblick öppnade Alena ögonen, såg på sin
man och sade med matt stämma:
— Ja, gå nu... vi kanske inte ser varandra mer...
ta någon, som gräver upp potatisen åt dig, du reder
dig inte ensam. Och klänningen kan du ge åt Ustinja,
hon kan få den... Mig... gör det detsamma i
vilken... Sedan tillade hon efter att ha hämtat
andan: — Du borde allt gifta dig... varför ska du
betala pengar åt en främmande... Jag har redan
tänkt på Katerina, det är en präktig kvinna...
— Du ska inte prata så där, sade Spiridon, du
blir kanske bra igen med guds hjälp.
Spiridon stod ännu en stund vid britsen med
mössan i handen, utan att veta, hur han skulle ta farväl.
Tigande böjde han sig djupt ned till marken, som
man böjer sig för döda, lämnade sedan sjukrummet
igen på tå, otympligt, med vaddfjunet fortfarande
kvarsittande på näsan.
Då han kom hem till sin tomma stuga, där hans
hustru ännu för kort tid sedan stökat vid ugnen, satte
sig Spiridon på en bänk och förblev länge
orörlig i denna ställning. Sedan drog han fram
bordslådan för att se efter, om det fanns något ätbart,
men där hittade han bara ett litet brödstycke och
i grytan på ugnen några kalla potatisar.
I tomheten och tystnaden efter något, som gått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
