Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
Sveriges Privata Föret a g ar e
Hantverkarsammanslutningarna i vårt land kunna icke bevisas ha
tillkommit, därför att de varit av behovet påkallade. De ha uppstått efter tyska
förebilder och ha sannolikt bildats på initiativ av de tyska hantverkare, som i
stort antal inflyttade hit under medeltiden. Deras inflytande spåras också
i den mängd tyska ord och termer, som utmärkte denna tids hantverk och
icke minst dess föreningsliv.
Hantverkare, tillhörande ett och samma yrke, de som hade gemensamt
»skrå», bildade ett »ämbete» eller »kompani». Ordet skrå betyder
ursprungligen berett skinn, pergament, därefter vad som skrives på pergament, i
detta fall alltså stadga, men har slutligen kommit att beteckna den
sammanslutning, som hade gemensam stadga eller skrå. I äldre handlingar användas
sålunda endast orden ämbete och kompani om föreningen.
Det är icke exakt känt, när de första skråföreningarna bildades i Sverige.
Den äldsta stadga, som finnes i behåll, gäller skräddarna i Stockholm och är
utfärdad år 1356 av konung Magnus Eriksson. Av innehållet framgår, att
deras förening redan då existerade. Stadgan utfärdades med anledning av
att några »oförnumstige och oförsökte» skräddare kommit till Stockholm och
där utövat sitt yrke utan att först ha vunnit burskap. Nu bestämdes, att
främmande skräddare, som ville arbeta i staden, skulle gå i lära, till dess de voro
»fullkomlige lärde». För att få kallas till ämbetet måste de vara skuldfria
samt äga minst 20 mark i svenskt mynt, vilket var nödvändigt för att vinna
borgarskap.
Från 1400- och 1500-talen finnas förordningar för olika skrån, såsom för
skomakarna (år 1474), slaktarna (1477), murarna (1487), bardskärarna,
d. v. s. barberarna (1571), snickarna (1578) samt från år 1602
kopparslagarna, för att nu taga några exempel. Sedermera utfärdades allmänna
förordningar, vilka således voro gemensamma för alla yrken.
Endast mästarna tillhörde ämbetet. Utom dessa indelades yrkesutövarna
i ännu två klasser, nämligen gesäller och lärlingar. För att bliva mästare och
därmed vinna inträde i ämbetet fordrades, att vederbörande varit både
lärling och gesäll.
Som det väl i regel förutsattes, att en lärling eller dräng, som han kallades,
med tiden skulle kunna bliva egen mästare, var man redan, då nybörjaren
antogs, noga med att pröva hans kvalifikationer och hans eget och hans
familjs anseende. Fanns anledning till den allra ringaste anmärkning i
sistnämnda hänseende, kunde gossen icke bli antagen. Så fordrades t. ex. att
lärlingen genom det s. k. bördsbrevet skulle bevisa sig vara av äkta börd.
Visserligen borttogs denna bestämmelse ur senare skråordningar, men i
praktiken kom den ändå att tillämpas. Carl IX, som var stor gynnare av skrå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
