Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hantverk och skråväsen
19
börande den stadga, mognad och erfarenhet, som man hade rätt att fordra
av en blivande mästare.
Så småningom urartade gesällvandringen så, att stadgandet härom uteslöts
ur 1699 års skråordning. Åtskilliga gesäller hängåvo sig nämligen åt ett
planlöst dagdrivarliv och tiggde sitt uppehälle. För att hålla hantverkets anseende
uppe och bringa ordning i gesällvandringen utfärdades i mitten av 1800-talet
en förordning, enligt vilken gesäll, som icke i tre månaders tid arbetat hos
samme mästare, ej kunde erhålla pass. Passet utfärdades endast för viss resa,
och i detsamma skulle namnet å den ort, till vilken gesällen ämnade sig,
utsättas, likaså den väg han hade för avsikt att färdas samt vilken tid resan
förmodades taga. Gesällen fick icke avvika från den utsatta vägen eller tigga
sig fram. För att erhålla arbete måste han vid framkomsten uppvisa passet.
Då en gesäll kom vandrande till en stad, hade han att uppsöka ämbetets
ålderman och höra efter, om arbete stod att få. Denne kunde då visa den
nykomne till den mästare, som stod i tur att mottaga gesäll, eller genom
»omskådning», d. v. s. genom att i tur och ordning tillfråga mästarna, taga
reda på arbetsmöjligheterna. Fanns intet arbete att få i staden, erhöll
gesällen kost och logi för någon natt samt en »tärepenning». För att slippa
härbärgera de vandrande gesällerna, upprättade mästarna med tiden särskilda
gesällhärbärgen.
I städer, där det fanns tillräckligt många gesäller, bildade dessa egna
sällskap efter mönster av mästarnas sammanslutningar, och gesällföreningarna
svarade då för mottagandet av främmande gesäller och arbetsanskaffningen
åt dem. I övrigt övervakade de medlemmarnas uppförande och utdömde själva
straff för deras förseelser. Den som begått ett svårare brott, fick sitt namn
antecknat i den s. k. svarta boken, och meddelande om fallet och om den
skyldige utsändes till gesällföreningarna i rikets övriga städer.
En gift gesäll sågs icke väl av sina kamrater, och han erkändes av dessa
icke såsom en verklig gesäll. Väl förbjuder 1720 års skråordning en dylik
uppfattning, och den stadgar tvärtemot, att gifta gesäller skulle få räkna kortare
gesälltid än brukligt var, men ingenting hjälpte. Oviljan mot gifta gesäller
torde ha berott på att dessa mera intresserade sig för hemmet än för
gesäll-skåpet och av ansvar mot sina anhöriga icke kunde ställa sig solidariska med
yrkesbröderna i konflikter med mästarna.
Det hände ofta, att oenigheter uppstodo mellan mästare och gesäller.
Framför allt gällde dessa frågan om gesällernas rätt till fritid. Mest bekanta
äro tvisterna om den s. k. frimåndagen, d. v. s. gesällernas rätt till
ledighet vissa måndagar under året.
Vad den dagliga arbetstiden för gesällerna beträffar, torde den ha varit
i längsta laget. I bältaresvennernas, d. v. s. sadelmakarnas, skråordning av år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
