Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hantverk och skråväsen
23
Beträffande badarna var det i förordning av år 1657 bestämt, »att de utom
deras ordinarie syssla att bada och koppa jämväl fingo putsa hår och skägg,
förbinda öppna sår och påtaga sig sådana kurer, som de hade lärt». År 1663
fingo de rätt »att hålla badstugor, slå åder, klippa hår, raka skägg uti deras
hus samt koppa och läka sådana sår, som härrörde och hade sitt ursprung av
en osund kropps disposition och superficiam (d. v. s. ytliga sår o. d.) därav
angripa». Däremot ägde de icke behandla sådana skador, »som av huggande,
stickande, bränn- eller bräckande förorsakas, vilkas kur och läkande
bar-berareämbetet egentligen tillkommer». Det är helt naturligt, att en dylik
uppdelning mellan yrkena måste leda till konflikter mellan de olika
yrkesgrupperna.
Konkurrens mellan utövarna inom ett och samma ämbete försökte man på
allt sätt förhindra. Ovan har anförts exempel på att det var en hantverkare
förbjudet att åtaga sig mera arbete, än han hann med. De färdiga alstren
åsattes pris, som icke fick underskridas vid försäljningen. Detta förfarande
förbjöds visserligen av regeringen men kunde i praktiken icke avskaffas.
Gemensamma uppköp gjordes, för att icke mästarna skulle kunna överbjuda
varandra. Om en medlem av skrået hade till överlopps råvaror, som andra
saknade, var han tvungen att dela med sig. Främmande hantverkare fingo
icke saluföra sina varor i staden.
Även om ämbetsbröderna således icke konkurrerade inbördes eller i varje
fall icke gjorde det öppet, rönte de konkurrens från andra, utanför ämbetet
stående hantverkare. Efter det att ämbetena ursprungligen stått öppna för
var och en, som uppfyllde de för inträdet fastställda fordringarna, uppstod så
småningom en tendens att göra dem »slutna», d. v. s. att genomföra
bestämmelser, som stadgade, att de icke fingo omfatta mera än ett visst antal mästare.
Med myndigheternas hjälp lyckades man också i dessa planer. Ämbetena
blevo härigenom privilegierade, och hantverket blev monopoliserat. Endast
hantverkarsöner eller den som gifte sig med en mästaränka, »konserverade
huset», kunde bli sin egen företagare. Följden härav blev, att även en mängd
hantverkare, som stodo utanför skrået, i smyg utövade hantverk. Dessa s. k.
bönhasar vållade stort avbräck för det privilegierade hantverket, i det de
sålde sina varor till billigare priser. Skråföreningarnas verksamhet är präglad
av den ständiga kampen mot bönhaseriet. Processerna mot dem, som på detta
sätt utövade olovligt hantverk, slukade stora summor och gjorde i vissa fall
alldeles slut på föreningarnas kassor. Skråväsendets monopolställning och
dess oavlåtliga hävdande av sina rättigheter bidrog i hög grad till att göra
det impopulärt hos allmänheten.
Det utmärkande draget i regeringsmaktens merkantila politik under den
nya tidens första århundraden är dess strävan att koncentrera hantverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
