Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 Sver i g e s Privata Företagar e____
j Var sadelmakareskrået hade sin gilleslokal omtalas tyvärr icke. De
bestämmelser, som under femtonde seklet voro antagna, torde sedermera ha
.varit gällande långt fram i tiden.
’ Även i andra städer än Stockholm hade sadelmakare sina ämbeten. Sådana
yrkesutövare funnos jämväl på stormännens gårdar. Var och en som arbetade
.där måste emellertid vara ansluten till det skrågille eller ämbete, som fanns
,i närmaste stad. Ingen annan hade rätt att driva något arbete, som berörde
sadelmakarnes yrke. I all synnerhet voro skomakarne i detta avseende
svåra. De åtogo sig icke sällan arbeten, som hörde sadelmakarne till. Då
och då finner man, att trassel härom förekom. Vidare fanns det s. k.
bön-hasar, personer, som lärt något av yrket, men saknade »ämbetsmannarätt»,
vilka bedrevo detta. Dessa kunde vid domstol åläggas böter av 30 à 40
mark. Om de återkommo kunde de förvisas ur staden eller socknen.
Ämbetet sökte på alla sätt skydda sig för främmande intrång. Så gick det ända
till 1846, då skråväsendet avskaffades.
Det allmänna behovet av organisation ledde till bildandet av Köbehavns
Remmesnideres og Pungmageres skraa år 1460. Laget, som det numera
kallas, består ännu i dag, och är alltså över 480 år gammalt. Torsdagen
före Palmsöndagen den 3 april, inbjöd ämbetet »beskedne» männen Lasse
Todde, Peter Kaal och Joon Magnesen m. fi. att på stadens rådhus för herr
Joachim Grüs, riddare och hövitsman på Köpenhamns slott, samt för
borgmästaren och rådet föredraga sina stagdar.
Som en lämplig avslutning på dessa utdrag ur sadelmakeriets historia skall
vi tala om sadelmakargesällen, som blev en av våra mest berömda
konstnärer. Det var Marcus Larsson. Fadern dog tidigt och sonen måste
avbryta skolgången i Linköpings läroverk. Någon student blev han aldrig utan
valde ett praktiskt yrke — sadelmakarens. Han kom i lära hos en släkting
i huvudstaden 15 år gammal år 1840.
Det var vid den tid, då ännu skråförfattningarna voro gällande. För
att bli gesäll måste man arbeta minst fyra år som lärling. Larsson icke blott
gjorde detta, utan han tillverkade också enligt förordningens föreskrifter
det gesällprov, som han skulle uppvisa i ämbetet. Detta var också av den
art, att det utan vidare blev antaget och Larsson erhöll samtidigt det
gesällbrev, som gjorde honom berättigad att ge sig ut på vandring för att hos
olika mästare praktisera sitt yrke.
Mästaren ville emellertid ogärna släppa honom. Det hörde för övrigt till
god ton under skråordningen, att en nybliven gesäll under det första året
skulle stanna hos den mästare, av vilken han lärt. Så också här. Marcus
Larsson hade så mycket mera anledning härtill, som denne gav honom i
uppdrag att föra hans böcker. Som Larsson jämväl var i besittning av en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
