Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur skons och sko makeriets historia 67
Av ERNFRID JÄFVERT
Hur länge har skomakeriet existerat som ett särskilt yrke? Och när skilde
det sig från den hem- och handaslöjd, som bönder och allmoge utövade på
sin fritid, när arbetet på åkern och i skogen inte kunde bedrivas? Det är
svårt att ge ett svar på den frågan. Svaret växlar också allt efter tid och
land samt även efter befolkningsgrupp och ort.
Det berättas om Fredrik Wilhelm, kurfurste av Brandenburg (1620—1688),
att han slog vad med en annan furste, att han kunde uppdriva 30.000
skomakare i sitt rike. Han vann också vadet. Detta berodde på att alla bönder i Litauen
och Livland, som på 1600-talet hörde till Brandenburg, gjorde och kunde göra
hudskor och bastskor och därför åtminstone i viss mån voro berättigade att
kallas skomakare. Hudskor gjordes av ogarvad hud och hudstycket bildade
både sula och ovanläder. Den bands fast vid foten med läderremmar, som
löpte i skåror eller öglor, som gjordes i kanten av skon runt anklarna och
hälen. Bastskon gjordes av flätad bast och även den bands fast vid foten med
hampsnören eller läderremmar. Denna historia om ett furstligt skämt lär oss
en hel del om skomakeriet som hantverk. Inom ett och samma lilla rike fanns
en stor skillnad vad skotillverkningen beträffar. I dess östligaste del gjorde
bönderna sina skor själva, liksom fallet tilldels är i de baltiska provinserna
ännu i våra dagar, men i den västliga delen, som omfattade hjärtat av
Tyskland, gjordes skorna vanligen av yrkeslärda skomakare.
I länder som uppnått en viss kultur har skohantverket sedan mycket långt
tillbaka i tiden varit uppdelat i nymakare, som gjorde nya skor, och skoflickare,
som lagade skor. Så var fallet i det gamla Grekland, där det redan på
historieskrivaren Xenofons tid (430—359 f. Kr.) fanns en långt gången specialisering.
Det omtalas till och med kvinnliga slavar, som lagade skor. Kroppsarbetet i
antikens samhälle utfördes till stor del av slavar och på Sandalmakaregatan
i det gamla Rom voro nog många skomakaremästare och alla gesäller slavar.
Efter kristensdomens införande avskaffades slavarbetet så småningom, men
gå vi till vikingatiden i Norden, så är det högst antagligt, att skotillverkarna
voro trälar. Så var det säkerligen fallet i det vackra Vestfold i Norge, där
Osebergsskeppet påträffades och utgrävdes. I detta fynd, som är det rikaste
från vikingatiden, fanns det 3 par kängor gjorda av fint läder och snörda med
en lång läderrem, som lindats utanpå skaftet. Kängorna äro vändsydda, sul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
