Ur skons och sko makeriets historia 69 Taga vi de skotyper, som förekomma i Stockholms skomakarskrå, som stadfästes år 1474, få vi bland de skor som skulle göras för att uppnå mästarevärdigheten bondskor; kvinnoskor med »länkälaska», som möjligen var knäppkängor; innanbottnaskor, med vilka kanske korkbottnade skor åsyftades samt höga stövlar. På vanligt skråmässigt sätt skulle dessa skor göras i åldermannens hus av mästareaspiranten. De skulle skäras till ur en hud och bottnas d. v. s. förfärdigas av den blivande mästaren. Blevo skorna godkända blev gesällen mästare och fick då gå igenom de vanliga skråcermonierna, bjuda på mästarefrukost, betala inträde i skrået och vinna burskap. Utgår man från de svenska medeltida skor, som påträffats vid utgrävningar, bli de medeltida skotyperna ganska många. Det fanns snörskor, slejfskor och pumps i många modeller. Det fanns kängor att snöra, knäppa och spänna. Stöveln förekommer men synes endast ha varit litet i bruk. Galoschen eller patinan av trä eller läder nyttjades under 1400-talet och tillverkarna av dessa fotbeklädnader kunde vara högt betrodda personer, så till exempel fick en Claus patinomakare sig anförtrott att bevara Stockholms storkyrkas dyrbarheter. Snabelskon har inte påträffats i Sverige i annan form än långspetsiga patinor av läder, funna i Lunds domkyrka. Snabelskon är eljest den mest omtalade av medeltidens skoformer. Det var en långspetsig sko, som mest brukades av fint folk, men det utfärdades förbud på en del orter för vanligt simpelt folk att begagna den. Den har också säkert ibland brukats av hantverkare, borgare och köpmän utomlands men i Sverige troligtvis ganska sällan. Snabelskon är ett intressant prov på hur en extrem modeföreteelse kan vinna utbredning. Genom sin långspetsighet var skon ytterligt obekväm både att gå med och att förfärdiga. Man kan göra en jämförelse med våra dagars träskor och trä-bottnade sandaler, som damerna trots deras klumpighet och obekvämhet klappra omkring med på gator och badstränder. Men dessa skodon äro inte så allmänt brukade och även i detta stycke kunna de jämställas med snabelskon. Om medeltidens skor oftast voro ganska spetsiga så blevo skorna under 1500-talets första del så mycket bredare. Den allmänna förändringen i skomodet börjar omkring 1480 och sannolikt har samma omslag i modet i Sverige skett vid tiden 1490—1510. Som alltid, då modet radikalt slår om, var det inte bara formen på skorna, som förändrades, utan själva strukturen och sättet att förfärdiga skorna blev ett annat. Medeltidens skor voro toffel-artade, lätta och vändsydda. 1500-talets voro ganska stabila tingestar, de randsyddes eller syddes med becksöm. Ej sällan syddes sulan fast med dubbla sömmar och skorna försågos med dubbla sulor. Tåformen var mycket bred och tvär, lästens form förändrades likaledes. De medeltida lästerna