Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atlantflygning - Tidigare flygförsök, av redaktör H. Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATLANTFLYGN1NG
»R 34», det första luftskeppet över Atlanten.
— Från The Science Museum, London.
engelska regeringen och fördes av major
G. H. Scott. Luftskeppet var 191 m
långt, 27 m i genomskärning på sitt
bredaste ställe och utrustat med fem
motorer. Besättningen utgjordes av 30
man, vartill kom en fripassagerare,
som först upptäcktes ute över
Atlanten. Starten skedde från East Fortune
i Skottland 2 juli 1919. Scott
navigerade utomordentligt skickligt och
lyckades under resans första del genom
att gå på låg höjd och i moln undvika,
att luftskeppet uppvärmdes av
solstrålningen, vilket skulle ha tvungit
honom att släppa ut gas och
därigenom minska bärkraften. Genom att
gå norr om ett lågtryck hade han
dessutom under större delen av färden
över Atlanten förliga vindar. På sista
sträckan hade luftskeppet dock att
kämpa med svår motvind och landade
efter att ha utnyttjat bränsleförrådet
till sista droppen vid New York 6 juli
efter en färd på 108’ 12m.
Återresan företogs 12 juli, och efter
en färd på 754 3m landade Scott på
flygplatsen Pulham i Norfolk. »R 34»
förolyckades två år senare vid en
landning i Howden.
Flygmaskinen lyckas.
Tanken på att med en maskin, tyngre
än luften, flyga över Atlanten, började
taga fast form under åren 1912—13.
Vid denna tid konstruerade såväl
Blériot som Graham Whites flygplan,
avsedda för Atlantflygningar, vilka
dock av olika anledningar ej blevo av.
Våren 1914 byggde Glenn H. Curtiss
en flygbåt, »America», som skulle
föras över Atlanten av en engelsk och
en amerikansk officer. Detta försök
liksom flera andra stoppades
emellertid av världskriget.
Den paus, som detta framtvang, var
utan tvivel till stort gagn för flygarna
själva, ty med motorer av årgång 1912
—13 hade säkerligen listan på
Atlant-flygningens offer blivit ännu längre,
än vad nu är fallet. Världskriget
påskyndade i hög grad flygteknikens
utveckling, och
Atlantflygningskandida-ternas flygtekniska utrustning var 1919
av helt annan beskaffenhet än fem år
tidigare.
Våren 1919 samlades på flygfälten
vid S:t John’s på Newfoundland en
eskader Atlantflygare på icke mindre
än 16 maskiner. Utom äran lockades
flygarna av ett pris på 10 000 pund,
uppsatt av Daily Mail, vilket skulle
tillfalla den flygare, som först utan
mellanlandning flög över Atlanten på
högst 72 timmar.
Redan innan eskadern samlats, hade
den svenske flygaren sjökapten Hugo
Sundstedt (som redan 1917 haft en
maskin färdig, ehuru den beslagtogs av
myndigheterna för militärt bruk),
ekonomiskt understödd av den norske
millionären Chr. Hannevig, gjort
förberedelser till en Atlantflygning. Hans
maskin blev emellertid ramponerad vid
en provflygning.
Av de 16 flygekipagen på
Newfoundland lyckades endast två göra språnget
över oceanen. Det första var »NC-4»,
som stod under befäl av
lieutenant-commander A. C. R e a d.
»NC-4» (pl. 2) var en av de fyra stora
flygbåtar av den s. k. NC-klassen (Navy
Curtiss, konstruerade och byggda av Glenn
H. Curtiss), som amerikanska marinen låtit
deltaga. Maskinen hade en spännvidd av
34,4 m och en längd av 21,33 m, var försedd
med fyra Libertymotorer och hade inklusive
311
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
