Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fäktning, av major Nils E. Hellsten - Fäktkonstens historia - Den italienska skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F AKTNING
man både försvara sig och anfalla på
samma gång.
Med dolken skulle man enligt Grassi
skydda vänstra sidan till knäet, med värjan
vänstra sidan under knäet och högra sidan.
Bild 5. En gardställning, quinta guardia, i
mitten av 1500-talet. Observera vänstra
armens lediga hållning och avståndet mellan
fötterna, vilket är ung. detsamma som i
nuvarande tid. — Ur Viggianis fäktbok (1575).
Grassi föraktade inte heller en kappa i
vänstra handen. Den skulle fattas i
kapuschongen och svängas två gånger om
underarmen, så att en del kom att hänga fritt ned.
Den siste av den italienska skolans
fyra stora nydanare på 1500-talet var
Angelo Viggiani från Venedig.
Han söker i sin bok, som kom ut 1575,
att i mångt och mycket fullfölja och
utveckla Agrippas teorier. Så t. ex. vill
han, att högra foten alltid skall vara
främst och alltid på 30 tums avstånd
från den vänstra (se bild 5). Det är
därigenom ej så märkligt, att han
hittade på utfallet, som han beskrev så,
att man skulle »ta ett stort steg med
högra foten och därvid låta vänstra
armen falla».
Den ställning vi nu ha för vänstra handen
var obekant för de gamla mästarna. Den
beskrevs först 1610 (av Capo Ferro).
Två tidiga 1600-talsmästare.
Den italienska skolan fortsatte sin
rastlösa utveckling även under början
av 1600-talet. Det första stora namnet
bland berömda mästare, som då möter
oss, är Nicoletto Gigant i, vilken
i sin 1606 utgivna bok (översatt till
franska och tyska) utvecklar Viggianis
utfall till större längd och användbar-
het vid alla anfall samt framhåller
vikten av att finter alltid äro enkla.
Intet verk från denna tid har likväl
varit av större betydelse än det av
Capo Ferro da Cagli från Siena
1610 utgivna »Gran simulacro dell’arte
e dell’uso della scherma». Med Capo
Ferro får utfallet sin slutliga avslip-
Bild 6. Utfallet, sådant det slutligen
utformades av Capo Ferro (omkring 1600).
A = vänstra axelns läge i gardställning;
B—M = högra knäets och E—K högra fotens
förflyttning i utfallet. — Ur Capo Ferros
fäktbok (1610).
ning, i det att han talar om vänstra
armen som en motvikt till den högra
och som en hjälp, när kroppen skall
resas upp efter utfallet (bild 6). Capo
Ferro utesluter helt huggen och uttalar
sig för en lång värja (2 gånger armens
längd).
Giganti, Capo Ferro och några andra
tidiga 1600-talsmästare sökte rensa ut
en massa både möjliga och omöjliga
ställningar med kroppen och banade
därigenom väg för den fulländning av
fäktningen, som består i en allt större
förenkling av kroppens rörelser.
Salvator Fabris, ett levande fäktlexikon.
Vill man få en överskådlig, samlad
redogörelse för den italienska skolans
rappirfäktning omkring 1600 finner
man den klarast i italienaren
Salvator Fabris’ 1606 i Köpenhamn
utgivna bok »De lo schermo overo scienza
d’arme».
Fabris föddes i Bologna, där han
först undervisades av Marozzo, och
studerade sedan vid Italiens förnämsta
fäktakademier för Agrippa, Viggiani,
Grassi m. fi. Han reste sedan i Spanien,
Frankrike och Tyskland för att 1590 bli
hovfäktmästare hos kung Christian IV
516 564
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
