Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fältskjutning, av redaktör K. A. Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄLT SKJUT NIN G
Under det första årtiondet voro
fältskjutningarna i regel mycket primitivt
ordnade. Man samlades på morgonen
och tågade ut i terrängen, medförande
figurerna. Vid framkomsten placerade
ledaren ut dessa, medan skyttarna fingo
stå i kö och skjuta en i taget.
Fältskjutningar i större skala förekommo länge
blott vid riksskyttetävlingar samt en
gång årligen i varje skytteförbund. En
regelbunden fältskytteverksamhet
saknades och därmed också förutsättningar
för en utvecklad fältskytteteknik.
Förtjänsten av att först ha utbildat en
sådan synes främst tillkomma
Skolungdomens Skytteförening i Stockholm
med Ö. Kalén i spetsen.
Skolpojkarnas överlägsenhet kom klarast
fram vid riksskyttetävlingen i Hälsingborg
1909, då hela laget nådde tätplaceringar och
Kalén segrade, 9 träffar före närmaste man.
I större skyttecentra, särskilt
Stockholm, blevo fältskjutningarna under och
efter världskriget allt vanligare, och
konkurrensen skärptes.
Truppfältskjut-ning och snabbskjutning blevo speciellt
omhuldade i Östergötland, där Europas
säkerligen främste snabbskytt, Erik
Kugelberg, bildat skola.
Numera har apparaten vid
fältskjutningarna, bl. a. genom förbättrade
busskommunikationer, nått en hög grad av
fulländning. I Stockholm expedieras
vid en vanlig tävling 700—800 man utan
föranmälan, utan olyckshändelser och
utan nämnvärd tidsförlust för
deltagarna.
Ehuru på senare år vissa tävlingar
utlysts, där segraren tituleras
»riksmästare», och varje förbund också anordnar
mästerskapstävlingar, bli dock dessa
alltför chansartade för att ge utslag om
vem som är bäste skytten. Flera
föreningar räkna därför mästerskap på
summan av årets skjutningar el. dyl.
Tävlingsregler.
Några fixerade bestämmelser — utöver
säkerhetsföreskrifterna — finnas ej för
fält-skytte. Ledaren avgör för varje gång hur
skjutningen skall utföras på varje
skjutstation. Det finns emellertid vissa allmänt
vedertagna regler eller normer.
Patrullvägens längd varierar mellan 2 och
10 km och är vanligen 4—5. Skjutstationerna
äro i regel 5 st. Då mästerskap räknas,
brukar man öka antalet till 6—7. Om möjligt
placeras numera skjutstationen så, att
deltagarna ej kunna se målen från patrullvägen
eller haltplatsen. Avståndet från haltpålen
till skjutplatsen är vanligen 30—60 m och
tiden för framryckning, intagande av
eldställning samt bedömning av avstånd, vind,
underlägg, riktpunkt etc. oftast 1 minut. Vid
mindre tävlingar brukar man ofta slopa
haltplatsen och släppa fram deltagarna
direkt till skjutplatsen. Skottantalet på varje
skjutstation är nästan alltid 6, någon gång
dock obegränsat eller 11 mot två mål.
Skjuttiden är vanligen 35—60 sek. Skjutställningen
har tidigare alltid varit valfri, d. v. s.
liggande; på senaste åren har man dock börjat
lägga in en eller annan skjutstation med
knästående eller stående. Markeringen är
vanligen öppen. Som mål ha hittills endast
använts de reglementeradt figurerna av känd
form och storlek. Armégevär, modell 96, är det
enda tillåtna vapnet (->-Armégevär, sp. 254).
S k o 11 s t ä 11 n i n g — grunden
för fältskjutning.
För att få fullträff vid en
fältskjutning måste man kunna dels samla
skotten, dels placera dem på rätt ställe. För
att lyckas med det sistnämnda måste
man ha geväret noggrant inskjutet.
»Inskjutning» och »skottställning» av gevär
är ungefär samma sak. Inskjutning avser
emellertid närmast att pröva ett nytt eller
obekant gevär, undersöka om det slår och
var det slår, pröva tryck etc. Skottställning
utföres även med gevär, som man känner
till, och avser att kontrollera geväret i
sidled och höjdled på olika avstånd samt att
pröva olika riktpunkter och därvid
kontrollera ögat.
Många skyttar pröva sig fram till
lämplig skottställning med stöd av
erfarenheten. De skjuta med olika
underlägg mot olika figurer på olika avstånd,
ha någon som markerar etc. Numera
börjar dock den mera »teoretiska»
skott-ställningen att vinna terräng: man
räknar sig till rätta underlägg och
riktpunkter, skjuter träffbilder på olika
avstånd samt går ned och tittar på
figurerna om träffbilderna sitta rätt.
Man skjuter lägre i kyla men högre i snö.
Den största svårigheten vid
skottställning är, att ögat och siktningen
påverkas av variationer i belysning och bak-
597 599
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
