Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gång - Gångsportens historia, av redaktör Sven Lindhagen - Gångsporten i Norden, av chefred. Torsten Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÄNG
Bild 3. Hur man i Sverige på 1880-talet
föreställde sig gång. — Teckning av Bruno Liljefors
i Balcks »Idrottsbok» (bd 2, 1887).
Gångsporten i Norden.
De första gångtävlingarna i Sverige
anordnades på 1880-talet.
Vid de första tävlingarna i fri idrott på
1880-talet förekommo sporadiskt även
tävlingar i gång men väckte ej större
intresse. Detta blev däremot fallet med
de gångtävlingar Hornstull—Fittja, som
från 1890 anordnades av Heleneborgs
Sportklubb i Stockholm.
Den första tävlingen på den c:a 13 km långa
distansen vanns av L. Carlsson med It2m0,5s.
Några domare funnos ej, utan de tävlande fingo
i uppdrag att kontrollera varandra. Först vid
den andra tävlingen, 1891, som vanns av P.
Langborg på 55m 55,6s, kontrollerades
deltagarna av opartiska domare, som följde dem
på cykel. Resultaten från dessa tävlingar äro
alltför goda för att ha nåtts med korrekt gång.
Småningom växte intresset för gång,
och vid de första SM i fri idrott ingick
även en gångtävling på 5 000 m.
Mästerskapet i gång slopades emellertid,
intresset sjönk, och vid OS i Stockholm 1912
var Sverige ej representerat i gång.
Under denna första period dominerade
stockholmarna E. Ekberg och E. Pallin, men senare
tog Göteborg ledningen genom T. Bildt, K.
Stafsing och E. Rothman.
Stockholms typografer väckte gångsporten till
nytt liv.
Typografiska Föreningen i Stockholm
anordnade 1910 en gångtävling
Djurgården runt (c:a 7,4 km) för sina
medlemmar. Då tävlingen omfattats med stort
intresse, upprepades den under de
följande åren och samlade år från år allt
flera deltagare. Tack vare typografernas
goda förbindelser med
tidningsredaktionerna refererades tävlingarna utförligt i
pressen, vilket bidrog till att höja
intresset för gångsporten. Under de följande
åren anordnades en del privata tävlingar
på sträckorna Varberg—Göteborg (85 km)
och Uppsala—Stockholm (67 km), och
när Vestmanlands Läns Tidning 1927
anordnade tävlingar Kolsva—Västerås och
Hallstahammar—Västerås, samlade dessa
tävlingar omkring 550 deltagare. Det
verkliga genombrottet kom dock först
1932, då IFK Borlänge anordnade
»Marschen till Tuna», som samlade 811
deltagare. En stor framgång blev även den
följande år av samma förening
anordnade »Dalamarschen», som samlade
deltagare från fyra länder.
Sverige blev på 1930-talet ett av gångsportens
ledande länder.
Sedan Svenska Gångförbundet
bildats 1934, blev Sverige ett av
gångsportens ledande länder. Från detta år
anordnades åter SM, och 1935 inleddes ett
livligt landskampsutbyte. — En
utomordentlig propaganda för gångsporten blevo
de s. k. vandrarmärkesproven, som under
förbundets första år samlade deltagare i
10-tusental och bidrogo till att över 700
föreningar anslöto sig.
Bland de många gångare av klass, som
Sverige haft under senare hälften av 1930-talet, må
utom J. Mikaelsson nämnas E. Asplund, R.
Bjurström, S. Borg, S. Carlsson, G. Grandin,
G. Jönning, A. Lundborg, Å. Rundlöf, E.
Segerström och E. Sundborg.
Gångsporten i Danmark och Norge.
Tack vare de livliga idrottsliga
förbindelserna med England blev Danmark
redan från början det ledande landet i
Norden inom gångsporten. Från
sekelskiftet lyckades danskarna även hävda
947
948
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
