Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hastighetsåkning på skridsko, av redaktör Peder Christian Andersen, Oslo - Utrustning - Tävlingsregler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HASTIGHETSÅKNING PÅ SKRIDSKO
Bild 6. Hur man slipar skridskorna.
stående av ett i fotträet infällt, skarpslipat glas,
som vid stark köld icke skulle bjuda så stort
motstånd som stålet. Stor betydelse för
löpskridskons utveckling fingo de finska försöken
med långa och mycket lätta träskridskor.
Rörskridskon revolutionerade fullständigt
hastighetsåkningen. Vikten var nedbringad till
ett minimum och förbindelsen mellan sko och
skridsko löst på ett lyckligt sätt. Hälkappan
gjordes styv med hänsyn till avsparken. Denna
rörskridsko är praktiskt taget oförändrad ännu
i dag. Förbättringar ha gjorts endast
beträffande detaljer, och man kan ej se större
skillnad på rörskridskon av 1880 och löpskridskon
av 1940.
Rörskridskon kännetecknas av det långa rör,
vari själva skridskojärnet är infällt, de två
»kopparna» för resp. fotsulans och hälens
stödjepunkter samt själva skridskokängorna.
Valet av skridskor viktigt.
För en hastighetsåkare är det synnerligen
viktigt att prova ut en lämplig skridsko, både
vad beträffar längd, slipningsform och kängans
form. Skridskokängan skall hellre vara för
trång än för rymlig. Man skall »känna» den
på. Sulan får varken vara för kort eller för
smal, så att tårna ligga krokiga. Kängans bredd
får icke vara så stor, att sidan når isen i
sid-ställning.
Det räcker med ett tävlingspar, men det är
mycket lämpligt att ha två, det ena kanske
något kortare än det andra. Medellängden är
45 cm.
Tidigare använde man skridskor med tunnare
eller tjockare järn, avsedda för hård eller
lösare is. Detta har man nu alltmer kommit
ifrån, på grund av att tävlingssäsongen
förskjutits närmare årsskiftet med dess mera
konstanta köld.
Skridskornas skötsel.
Man bör lära sig att slipa sina skridskor själv.
Järnet slipas med svag antydan till vaggmed,
för »glidstil»-löparen med bågen på mitten, för
»sittstil»-löparen med bågen längre fram mot
spetsen. Båda skridskorna slipas likadant.
Efter slipningen borttages råeggen genom pole-
ring. En god slipning är ovärderlig, och man
bör grundligt lära konsten hos en äldre och
mer erfaren löpare.
Skridskon skall hållas fri från rost och
fuktighet genom insmörj ning med vaselin eller
annat fettämne. Skridskon får heller icke
brukas annat än direkt mot själva isytan. På
väg till och från omklädningsrummet måste
man således absolut använda överdrag, då
skridskojärnen få märken och hack mot
trä-eller betonggolv. Ett verkligt bra tävlingspar
håller i många år.
Dräkten.
Hastighetsåkarens traditionella dräkt är hel
trikå, i de flesta länder svart. Även ljusblå
och helvit förekomma.
Närmast kroppen bär man ylleunderkläder
— tröja och långa benkläder —, ovanpå dessa
och under trikån en silkesskjorta. Vid stark
kyla bör man under trikån ha ytterligare
något värmande plagg. Man kan även nöja sig
med tidningar på bröst och rygg.
Vid träning använder man ofta ovanpå
trikån långbyxor samt en slipover, som ej täcker
hals och armar. På huvudet använda de flesta,
såväl vid tävlingar som under träning, en huva,
på händerna tjocka vantar. Till
tävlingsutrustningen hör även en lång röck, som man
har på sig under »uppmjukningen» före loppet
och bär ända till startögonblicket för att
skydda sig mot kylan. Det är nämligen av
stor vikt, att man håller sig varm före tävlingen.
Av denna anledning bör man, då man ej har
skridskorna på, använda halmtofflor eller stora
filt- eller gummistövlar för att hålla fötterna
varma.
TÄVLINGSREGLER.
Tävlingsreglerna för hastighetsåkning på
skridsko äro fastställda av Internationella
Skridskoförbundet och skola tillämpas vid alla
internationella tävlingar. De flesta länder —
däribland även Sverige — tillämpa reglerna
även vid nationella tävlingar. De svenska
reglerna äro sålunda en översättning av de
internationella.
Banan.
En standardbana för hastighetsåkning är en
sluten dubbelbana av 400 eller 333,33 m längd
och med två kurvor, vardera 180°, vars
radier (innerkurvornas) ej få vara större än 26
och ej mindre än 24 m. Uppmätningen sker
Vä m från innerkanten. Korsningslinjen skall
vara minst 70 m, bredden på varje enkelbana
minst 3, helst 5 m.
Gränslinjen mellan enkelbanorna, såväl som
markeringen av kurvorna, bör utgöras av en
lös snösträng eller angivas genom flyttbara
klotsar av trä. Markering med i isen fastsatta
käppar är ej tillåten.
En enkelbana för tävling med gemensam
1155
1148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
