Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hastighetsåkning på skridsko, av redaktör Peder Christian Andersen, Oslo - Hastighetsåkningens historia - Utrustning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HASTIGHETSÅKNING PÅ SKRIDSKO
Tävlingen hölls 26 febr. 1882 på en för
tillfället uppmätt, ellipsformad bana, mätande
3 600 fot (omkring 1 080 m). Tyvärr var vädret
mycket ogynnsamt, 18° varmt, ösregn och dålig
is. Vattnet stod 6 tum över isen, men tusentals
personer åsågo de två lopp, som förekommo.
I huvudtävlingen, som gick på 11 000 fots
distans (omkring 3 300 m) och var öppen för
tävlande över 16 år, startade 12 man. P. F.
Ringheim segrade med 9m 5s.
Stockholms Roddförening anordnade
under de följande åren blott få tävlingar,
och riktig fart fick skridskosporten först
sedan Stockholms Allmänna
Skridskoklubb (SASK) bildats 1883.
SASK höll bana på Nybroviken och
arrangerade sin första tävlan febr. 1888 på 5 000 m.
Loppet hade samlat 28 deltagare, som
indelades i grupper med tre man i varje. Två
grupper åkte samtidigt på banan. De fyra, som
fått bästa tiden i dessa försöksheat, åkte
därpå final, som följde en kvart efter det sista
gruppen åkt i mål. Finalens tider voro: 1) C.
E. Pettersson Um53,2s; 2) F. Ehlert lim 58-";
3) E. Wallin lim 58,29.
År 1889 utlystes internationella
tävlingar. I reglerna för dessa fastslogs för
första gången i Sverige, att de tävlande
skulle åka »vänsterlöpning», d. v. s. med
vänster axel inåt banan, vilket var regel
vid de större tävlingarna i Holland och
Österrike.
Tävlingarna, som samlat anmälningar från 6
norrmän, 1 finne och 5 svenskar, dominerades
helt av norrmännen. Samtliga distanser
vunnos av E. Godager. Tiderna voro på 1 eng.
mil 3m 3,23, på 5 000 m 10m 5,4s och på 10 eng.
mil 33m 21,2s.
Svenskar som nått världseliten.
Intresset för hastighetsåkning var
under de följande åren stort, och många
internationella tävlingar arrangerades i
Stockholm. Svenskar tävlade även
utomlands, särskilt i Norge, Finland, Holland
och Tyskland.
De bästa svenska åkarna voro vid denna tid
O. Grundén, G. Fjaestad, T. Thomas, R. och
F. Ericsson samt F. Ehlert, vilka voro svåra
konkurrenter till norrmän och holländare.
Senare ha svenskar blott under några korta
perioder spelat en roll i internationell
konkurrens.
Sålunda hörde Moje Öholm under åren 1906
—10 till världens bästa och vann 1907 och 08
EM över de bästa norrmännen. Delvis
samtidigt, delvis några år efter Öholms glanstid
räknades G. Thourén, Otto Andersson, P.
Zer-ling, Petrus Axelsson och E. Cederlöf till
klassen närmast intill världseliten.
Från 1917 ett tiotal år framåt voro A.
Blomqvist och E. Blomgren av hög nordisk klass,
kring 1930 gjorde Gustaf A:son Gabeling goda
insatser, och 1940 slog cyklisten Åke Seyffarth
igenom. I Hamar nådde han på 10 000 m en
tid, som blott två åkare i världen tidigare
presterat. Även ett par andra cyklister, Harry
och Einar Jansson, ha nått goda resultat på
kort-, resp. långdistans.
Bild 5. Hastighetsskridskons utveckling. 1.
Is-leggir. — 2. Skridsko av trä och metall från
början av 1800-talet. — 3. Modern rörskridsko.
UTRUSTNING.
Skridskorna.
Skridskon som sportredskap har genomgått
en snabb utveckling. De primitiva isleggir av
ben utbyttes mot järnskridskon, fäst vid en
»trästock» som underlag för skon, och denna
stock gjordes efterhand allt lättare, starkare
och mer praktisk.
Snart fann man, att långa järnskenor
möjliggjorde större fart. Det var emellertid först
1800, som de första hela stålskridskorna
konstruerades. Träsulan ersattes med en sula
av järn, och därmed var förutsättningen given
för en övergång från remfäste till skruvfäste.
Det var en för sin tid mycket god stålskridsko,
som Jackson Haynes lanserade på sitt triumftåg
genom Europa. Den ena uppfinningen efter den
andra följde. För att få skon att passa på
skridskon och skridskon att sitta väl fast, gjorde
man försök med tåhättor och hälkappor,
skruvar och klykor, hakar och remmar, men då
alla dessa metoder hade sina nackdelar,
övergick man i slutet av 1800-talet till att montera
själva kängan vid skridskon. Rörskridskon
tillkom omkring 1890 och lär vara uppfunnen av
norrmannen Axel Paulsen.
Denne hade tidigare gjort intressanta
experiment för att nå fram till idealskridskon. Han
konstruerade bl. a. en »oljeskridsko», där
»koppen» under fotbladet var fylld med olja, som
efter varje avspark avgav oljedroppar, vilka
smorde skridskojärnet, så att det gled lättare.
Han konstruerade också en glasskridsko, be-
1155
1146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
