Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höjdhopp med anlopp - Historik, av redaktör Sven Lindhagen och redaktör Rune Carlsson - Tävlingsregler, av Sven Lindhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖJDHOPP MED ANLOPP
Denna regeländring möjliggjorde en
ny stil, »dykstilen», som framför allt
använts av några negrer i U. S. A., vilka
därmed nått utomordentliga resultat.
Sedan regeländringen har en av dessa, M.
Walker, förbättrat världsrekordet, som
tidigare innehafts av de i kalifornisk stil
hoppande negrerna C. Johnson och D.
Albritton. Walker, som kanske är den
mest typiske representanten för
dykstilen, satte 1937 världsrekord med 209 cm.
Negrernas hegemoni bröts 1941 av L.
Steers, U. S. A., som på våren och
försommaren tre gånger nådde 210 cm.
Ursprungligen tog man i Sverige även’ hänsyn
till stilen.
Höjdhopp övades flitigt i den lingska
gymnastiken, och då fri idrott infördes i
Sverige, upptogs grenen från början på
programmet.
Man använde under de första åren den
rent gymnastiska stilen med anlopp rakt
framifrån. Ofta begagnades språngbräda.
Vid en inomhustävlan i Stockholm 1881
segrade S. Christerson med 160 cm utan och 200
cm med språngbräda. Sistnämnda resultat
nåddes även av den sedermera berömde
målaren Bruno Liljefors. Vid de första
utomhus-tävlingarna av större mått i Stockholm, 1886
på Ladugårdsgärde, vanns segern med 150 cm.
Redan 1894 nådde dåvarande löjtnanten A.
Lagerberg i Stockholm 185 cm, men detta
resultat godtogs aldrig av Svenska
Idrottsförbundet, då kontrollen ej ansågs fullgod.
Det var f. ö. inte enbart resultatet utan
i vissa fall stilen, som avgjorde en
tävlan.
I Svenska Idrottsförbundets första
tävlingsregler (1895) stadgades sålunda: »Språng af
samma höjd eller längd af göres genom
om-hoppning en gång. Blifver ej heller detta
afgörande hafva prisdomarne att genom
lottdragning eller till den som utfört det vackraste
språnget tillerkänna priset.»
Saxstilen undanträngde i Sverige efter 1900 den
gymnastiska stilen.
Den gymnastiska stilen, som allmänt
tillämpades, gav icke resultat i nivå med
i utlandet nådda, och Studienämnden
vid SM 1901 föreslog därför i sin
berättelse en mer ändamålsenlig stil.
»Beträffande höjdsprång», heter det, »torde
våra hoppare, synnerligast i täflan med
utländska idrottsmän, finna fördelaktigt att ut-
öfva språnget som de, nemligen med vändning
i luften, så att kroppen, då ribban passeras,
kommer i nästan horisontelt läge, hvarigenom
betydligt större höjder kunna klaras.»
Med utländska mästare som förebild
infördes »saxstilen» allmänt, och denna
är alltjämt (1941) förhärskande i landet.
Den kaliforniska stilen lanserades i
Sverige redan 1912 av G. Hallberg,
Örgryte, men framför allt omkring 1925 av
den i Strängnäs bosatte, finskfödde Karl
Österberg, som emellertid i stilhänseende
ej haft många svenska efterföljare.
Försök med »dykstilen» ha fr. o. m. 1938
gjorts men utan större framgång.
Under slutet av 1930-talet dominerades
höjdhopp av de två i saxstil hoppande Kurt
Lundqvist från Göteborg och Åke ödmark från
Strömsund i Jämtland (bosatt i Stockholm),
vilka i inbördes konkurrens pressat rekordet
till 2 meter och gjort höjdhopp till en av
Sveriges i europeisk konkurrens starkaste
grenar. S. L.; R. C-n.
TÄVLINGSREGLER.
Nu gällande höjdhoppsregler antogos av
Internationella Idrottsförbundet 1936 och skilja
sig avsevärt från de tidigare, speciellt
därigenom, att omhopp nu förekommer blott i
undantagsfall.
Ribban skall vara minst 3,66 m, högst 4 m
lång, väga högst 2 kg samt vara trekantig med
3 cm breda sidor. Den skall uppläggas på två
mot varandra vettande plattor på
hoppställningarnas insidor (->-Hoppställ). Dessa
uppläggningsplattor skola vara 6 cm långa och 4
cm breda.
Varje höjd skall kontrollmätas med
stålmått-band lodrätt från marken till ribbans översida.
Lägsta punkt gäller.
Anloppsbanan skall vara minst 15 m lång,
slät och tillåta anlopp från sidorna och
framifrån.
Ledaren för hopptävlingarna bestämmer
ensam de höjder, på vilka de tävlande skola
hoppa. Han bör därvid taga hänsyn till de
tävlandes skicklighet. I allmänhet höjes med 10 cm
i taget på lägre höjder, därpå 5, senare 3 eller 2.
Vid OS och EM för män fastställas höjderna
ett par år i förväg. De voro för OS 1940 i
kvalificeringstävlan fastställda till 160, 170, 180,
184 och 187 cm, i sluttävlan till 170, 180, 190, 195.
Därefter höjes 3 cm i taget.
På varje höjd äro 3 hopp tillåtna, dock äger
tävlande avbryta deltagandet på en höjd, där
han rivit ribban, och fortsätta på högre höjd.
Den, som rivit tre gånger å rad, är utslagen ur
tävlingen.
188 192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
