Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höjdhopp med anlopp - Historik, av redaktör Sven Lindhagen och redaktör Rune Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖJDHOPP MED ANLOPP
vid tidigare engelska tävlingar, talar
mycket för att den införts från Skottland till
England, där den redan från början
upptogs på den fria idrottens
standardprogram.
Under de första åren voro resultaten mycket
blygsamma, och först 1874 nådde
Oxfordstudenten M. J. Brooks ett med Tivendales
prestation jämförligt resultat, 5 fot 11 tum
(180,3 cm). Två år senare nådde Brooks ett i
betraktande av den tidens primitiva stil och
träningsmetoder utomordentligt resultat, 6 fot
2 Va tum (189,2 cm).
Brooks, som var lång och spensligt byggd,
tog ett kort, långsamt anlopp rakt framifrån.
Efter upphoppet drog han ihop benen under
sig något till vänster och passerade därefter
ribban med en knyck. Liknande stilar använde
de flesta av den tidens hoppare, bl. a. den
amerikanske studenten W. Byrd Page (se bild
3), vilken trots sin ringa längd, 174 cm, nådde
6 fot 4 tum (193 cm). I en likartad men mera
utmejslad stil har K. Kotkas, Finland, på
1930-talet nått 204 cm. Många av äldre tiders
hoppare använde »snedhopp» (se sp. 189).
Amerikanen Sweeney införde »saxstilen».
Pages rekord stod till 1895, då det slogs av
irländaren J. M. Ryan, som hoppade 194,5 cm.
S. å. nådde amerikanen M. F. Sweeney vid
matchen mellan New York AC och London
AC på Manhattan Field i New York 197,2 cm,
ett resultat, som gällde som världsrekord till
1912.
Sweeney, som var av medellängd och
kraftigt byggd, införde en helt ny stil,
den s. k. »saxstilen», som ännu användes
av en stor del av världens bästa hoppare
och i effektivitet endast överträffats av
den kaliforniska »rullningen» samt senare
av »dykstilen».
2-metersstrecket passeras tack vare en ny stil,
den »kaliforniska rullningen».
År 1911 framträdde G. Horine, San
Francisco, med en alldeles ny stil, som
kallats den »kaliforniska rullningen».
Denna stil gav hopparen möjlighet dels
att trycka ner ribban, så att dess mitt kom
lägre, dels att med armen eller skuldran
trycka ribban intill hoppställningen och
därigenom förhindra den att ramla
ner. För att omöjliggöra detta
bestämde Internationella Idrottsförbundet 1926,
att sprintarna skulle ersättas med
klaffar, apterade på insidorna av ståndarna
Bild 3. Pennsylvaniastudenten W. Byrd Page
sätter 1887 världsrekord med 193 cm. — Efter
en samtida teckning, publicerad 1891 i den
amerikanska tidskriften Outing.
och alltså vända mot varandra. Ribban
kunde därigenom ej tryckas fast mot
hoppställningen (se bild vid Hoppställ).
En rad amerikaner, av vilka de flesta
använde den kaliforniska stilen,
dominerade i fortsättningen, och endast ett
fåtal representanter för andra nationer,
främst finnen K. Kotkas, ha nått resultat
jämförliga med de bästa amerikanernas.
»Dykstilen» tillåter ännu större höjder.
För att förhindra »cirkusmässiga» hopp
fastställdes regeln: »Hoppet skall för att
anses regelrätt utföras så, att huvudet ej
passerar ribban före fötterna och ej är
lägre än sätet, då ribban passeras.»
Det visade sig dock i praktiken mycket
svårt att följa denna regel, då det ofta
var omöjligt för funktionärerna att utan
filmens hjälp konstatera om ett hopp var
regelrätt. Internationella
Idrottsförbundet bestämde därför 1936, att även
dykhopp skulle tillåtas.
185
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
