Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Långfärdssegling, av lektor Harald Hammarsten och redaktör Sten Thunvik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÅNGFÄRDSSEGLING
distanser med i allmänhet relativt små,
specialbyggda båtar.
Kombinerad med tävling benämnes
långfärdssegling ->d istanskappsegling, och
om tävlingen försiggår i rum sjö -s»-h
avs-kappsegling. Se även art. Segelbåt,
Segelsport och Segling.
Historik.
I slutet av 1800- och början av 1900-talet
utvecklades långfärdsseglingen genom enskilda
seglares sportprestationer, bestående bl. a. av
Atlant- och jordenruntseglingar i veritabla
»nötskal», vilka seglingar i hög grad
stimulerade intresset och bevisade även små båtars
sjöduglighet.
Bland dessa färder må nämnas J. ->-Slocums
ensamsegling jorden runt i en ostronsmack
1895—98 och de färder ->kanotsportens
föregångsmän genomförde. Författaren Jack
Londons långfärd med »Snark» 1906 blev också
uppmärksammad liksom senare A. ->-Gerbaults,
C. Kircheiss och E. ->Tambs oförvägna
prestationer.
Långfärdsseglingens stora uppsving skeddepå
1920-talet i samband med en allmän reaktion
mot åsidosättandet av segelyachternas
sjöduglighet till förmån för deras
kappseglingsförmåga. Då bildades specialorganisationer för
långfärdssegling, vilka bl. a. medverkade till
införandet av mätningsregler, som bättre
till-godosågo båtarnas sjövärdighet, t. ex. Cruising
Club of America 1921 i USA, ->Royal Ocean
Racing Club 1925 i England, vilken senare
blivit Europas främsta klubb för distanssegling,
samt Norddeutscher Regatta-Vereins
Fahr-tenabteilung i Tyskland.
Långfärdssegling i Sverige.
I Sverige har utvecklingen i stort sett varit
densamma som utomlands. Redan Carl XI hade
en holländsk lustjakt, och omkring 1800
anordnades smärre »eskaderseglingar» av
ordenssällskapen i Stockholm. Under K. S. S. S:s första
tid (1830—50) förekommo huvudsakligen
eskaderfärder och annan turistbetonad segling, men
sedan kom kappseglingen att dominera
sällskapets verksamhet.
I senare tid blev S. -^-Grenander en
entusiastisk ivrare för icke tävlingsmässig segling på
långa distanser, och 1923 resulterade hans
propaganda i tillkomsten av ->-Svenska
Kryssar-klubben, vars konstruktionstävlingar, baserade
på nya mätningsregler, i avsevärd grad ökat
antalet goda långfärdsbåtar. Svenska
långfärdsseglingar ha i stor utsträckning företagits till
främmande länder, och speciellt
uppmärksammad blev ketchen ->-Fidras världsomsegling
1920—22. Den nordiska långfärdsbåt, som efter
»Fidra» tillryggalagt längsta distansen (på olika
färder sammanlagt 43 000 sjömil eller jämnt två
varv runt jorden med besök i 17 länder), är
lektor H. Hammarstens »Thalatta».
På senare år har ett närmande mellan
tävlings- och turistbetonad långfärdssegling
skett, och sedan 1926 finns i K. S. S. S. en
långfärdskommitté (numera kallad
Långseglings-kommittén), som årligen utdelar ett
prestationspris för långfärdssegling, från 1938
benämnt Vikingaskölden. Likaså har Svenska
Kryssarklubben börjat engagera sig i
havskappsegling.
Även i de övriga nordiska länderna är
intresset för långfärdssegling sedan gammalt
betydande, och bl. a. är ett stort antal seglare j
Finland, Danmark och Norge medlemmar i den
svenska organisationen. En finsk motsvarighet
till SXK, Sjöbjörnarna, bildades 1933.
Långfärdsbåtens konstruktion och utrustning.
En viss grad av sjövärdighet är ett
oundvikligt krav på en god långfärdsbåt. Stark
byggnad och för högsjösegling lämpad
skrovform, d. v. s. väl tilltagen bredd, lång köl, höga
fribord, stort deplacement, måttliga, V-formade
överhängen samt en stark och ändamålsenlig
rigg äro sålunda önskvärda. Minst lika viktig
för sjövärdigheten är emellertid fullgod
segelförmåga. Det är havskappseglingens förtjänst,
att långfärdsseglarna under de senaste åren
fått detta klart för sig och att man lärt sig
bygga både säkra och snabba båtar. Ketchen
och yawlen användas gärna som
långfärdsbåtar, bl. a. därför att de erbjuda fördelaktig
segelbalansering vid självsegling och möjlighet
till segelminskning utan revning. Men det bör
framhållas, att man med fördel kan
långfärds-segla även i helt små, billiga båtar, åtminstone
i länder med utvecklad skärgård. För dylika
färder har den nordiska »folkbåten» tillkommit.
Långfärdsbåten bör ha ordentliga kojplatser
samt penteri, även om båten är liten, med
möjlighet till matlagning också under storm.
Särskild omsorg måste ägnas färskvattenfrågan.
Reservsegel och reparationsverktyg skola
finnas lätt tillgängliga. En hjälpmotor är i många
situationer till ovärderlig nytta. Havssegling,
särskilt i tidvattenstrakter, kräver en inbyggd
motor, men för skärgården räcker en
undan-stuvbar utombordsmotor.
De risker, som äro förbundna med
långfärdssegling, kunna i hög grad elimineras, bl. a.
genom att båten utrustas med stormsegel och
bredfock, duglig jolle, dubbel omgång kraftiga
ankaren och grov ankarkätting (ev. med spel).
Livbälte för varje ombordvarande och en
livboj inom räckhåll för rorsmannen, effektiv
länspump, säkra lanternor, mistlur och kraftig
ficklampa skola alltid ingå i utrustningen. På
större båtar bör mantåg anbringas runt
relingen. Vid havssegling med mindre båtar
kunna livlinor, spända från vanten till relingen
akterut och från masten eller vanten till
förstäven, tjäna som mantåg. Drivankare bör
medföras vid överhavsfärder men är utan nytta
vid kustsegling.
213
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
