Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Långfärdssegling, av lektor Harald Hammarsten och redaktör Sten Thunvik - Långfärdsåkning på skridsko, av fil. kand. Åke Svahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÅNGFÄRDSÅKNING PÅ SKRIDSKO
Bild 1. Långfärdsåkare på Finska vikens is
under 1500-talet. — Bilden är hämtad från
ärkebiskop Olaus Magnus’ »Carta marina»
över Norden.
Viktigare än att ha många och dyrbara
navigationsinstrument är ofta att rätt kunna sköta
de mest elementära. Kompass (ordentligt
de-vierad och kompenserad), sjökort, transportör,
linjal och passare samt kikare och lod måste
finnas ombord. Lämnas kusten ur sikte, krävas
bl. a. logg och, om färden utsträckes längre än
t. ex. i Nordsjön, sextant. En
radiopejlingsan-ordning är än så länge förbehållen fåtalet
båtar men blir säkerligen snart vanlig.
Radioapparat användes allmänt vid
tidsbestämning och inhämtande av väderleksutsikter. Ett
par pålitliga ur äro behövliga liksom också
termometer och barometer. Kännedom om
internationella signaler och styrningsregler samt
om tidvattnet är självfallet nödvändig. Jfr art.
Navigation.
Man skall i god tid skaffa sjökort,
seglingsbeskrivningar etc. Av största betydelse är
anskaffandet av resp. länders egna kort, nyrättade
och i tillräckligt stor skala. Man bör göra sig
förtrogen med färdvägen och i förväg studera ej
blott tilltänkta hamninlopp utan även möjliga
»nödhamnar». Livet ombord måste både för
trevnadens och effektivitetens skull
organiseras, bl. a. genom fördelning av
arbetsuppgifterna och, när så kräves, uppdelning i vakter.
Värde.
Långfärdsseglaren får nära kontakt
med havets sälta och friska vindar och
mötes av ständigt nya intryck. Han har
större frihet och är mer oberoende vid
sina resor än någon annan turist. Ofta
ställes han inför situationer, som kräva
rådighet, klok beslutsamhet och snabb
handling samt där han endast har att lita
till sig själv. Hans färder äro en
underbar rekreationskälla och befordra både
andlig och kroppslig spänst.
Litt.: S. Grenander, »Handbok för
långfärdsseglare» (1921), »Båtprat» (1925) och den av
honom redig. »I våra farvatten» (1923).
Svenska Kryssarklubben har utg. årsböcker (sedan
1924), tidningen På Kryss (sedan 1930) samt en
handbok (1936). Av stort värde äro de engelska
»Cruising association’s handbook», C. Worth,
»Yacht cruising» (3. uppl. 1926), »Yacht
navigation and voyaging» (1927), samt E. G. Martin
o. a., »Cruising and ocean racing» (1933). Se
även litteraturanvisningar vid art. Segelsport.
-*-
LÅNGFÄRDSÄKNING PÅ
SKRIDSKO.
Av fil. kand. Åke Svahn.
Den specialform av skridskosport, som
långfärdsåkningen utgör, utövas
huvudsakligen i Sverige, Canada och Holland.
För att bekvämt kunna glida fram även
på knagglig is är långfärdsskridskon ända
upp till 45 cm lång och har en så gott
som alldeles rak skena.
Historik.
Ända sedan hedenhös ha
skridskofärder förekommit i Norden. Den danske
historieskrivaren Saxo Grammaticus (som
levde omkr. 1200) berättar sålunda hur
asaguden Ull kunde fara fram över
havet på ett djurben med magiska runor
lika fort som ett skepp.
Att ->isläggarna, som skridskorna kallades,
använts inte bara som fortskaffningsmedel utan
även som sportredskap framgår av uppgifter
både hos den isländske historieskrivaren Snorre
Sturlasson (d. 1241) och den svenske
ärkebiskopen Olaus Magnus (d. 1557). Särskilt den
senare har i sitt berömda verk »Historia om de
nordiska folken» ingående behandlat
skridskofärder. Bl. a. varnar han för råkar och
vindbrunnar samt lämnar i samband därmed
följande fantasifulla skildring: »Det inträffar då
och då, att oförvägna islöpare, vilka antingen
äro okunniga om naturens ordning eller trotsa
den, ila fram sin väg mera djärvt än
förtänksamt och drunkna, när isen brustit under dem,
varvid kroppen kommer ned i vaken och
endast huvudet, avskuret av iskanten liksom av
en bila, blir ömkligt liggande kvar ovanför.»
Från 1670-talet finns en intressant bild av
långfärdsåkning i Stockholms skärgård,
tecknad av en italiensk diplomat, som vid denna
tid besökte Sverige. ->Isjaktsegling, sp. 346.
Ända in på 1800-talet tycks det bland
fiskarbefolkningen i skärgårdarna kring Östersjön ha
funnits duktiga långfärdsåkare.
Som modern idrott uppstod
långfärdsåkningen i mitten på 1850-talet, och som
216 218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
