Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olympiska spel - Olympia och antikens Olympiska Spel, av professor Martin P:n Nilsson och redaktör Rune Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLYMPISKA SPE L
lands behärskare och reducerade de
grekiska stadsstaternas politiska betydelse
till ett minimum. Vid Filips och hans
efterträdares, Alexander den stores,
försök att under sin ledning ena Greklands
folk kom Olympia som landets nationella
och religiösa centrum att spela en viktig
roll, och detta hade ett nytt uppsving till
följd. Filip tävlade själv i Olympia och
segrade 356 f. Kr. i kappridningen. Han
lät också uppföra en av Altis ståtligaste
byggnader, Filippeion.
Efter Alexanders död, under den s. k.
hellenistiska tiden, blevo
dekadansteck-nen allt tydligare — bl. a. blev den från
början av 300-talet begynnande
profes-sionalismen allt vanligare — men spelen
behöllo dock sin dragningskraft på
åskådarna. De började emellertid allt mer
förlora sin panhellenska karaktär. De
tidigare så framgångsrika grekiska
kolonierna i västra Medelhavet saknas i
segrarlistorna, som under denna tid
domineras av Elis, Arkadien och Akaja.
Deltagandet utifrån kom i stället från
Makedonien, Egypten och Mindre Asien.
Den romerska republikens välde medförde en
tillbakagång.
Tiden från omkring 200 f. Kr., då
Grekland kom under romerskt inflytande, blev
den mörkaste i spelens historia.
Grekland förlorade sin självständighet och
indrogs i Roms strider. Elis och Olympia
skonades visserligen, dock med ett
undantag: Sulla plundrade templen på deras
skatter, och på hans befallning höllos
spelen 80 f. Kr., så när som på gossarnas
stadionlopp, i Rom. Den tilltagande
fattigdomen i Grekland århundradena f. Kr.
återverkade dock på Olympia, som under
denna tid endast hade lokal betydelse.
Det romerska kejsardömet bragte en
ny glanstid för spelen. De första kejsarna
visade Olympia sin välvilja, främst
Augustus, vars intresse icke uteslutande
dikterades av politiska skäl. Tiberius
deltog och segrade, innan han blev
kejsare, i kappkörning, och Nero fann i
Olympia rätta platsen att tillfredsställa
sin fåfänga.
På Neros befallning höllos de spel, som skulle
ägt rum 65 e. Kr., först två år senare.
Tävlingar i sång och uppförande av dramatik
infördes, för att Nero skulle få tillfälle att segra.
Han deltog även i kappkörning och förklarades
av de bestuckna eleiska domarna som segrare,
trots att han kastades av vagnen och ej
fullföljde tävlingen.
Under hela denna tid höll man
emellertid envist fast vid de yttre formerna.
Kravet att deltagarna skulle vara av
grekisk börd uppehölls officiellt, trots att
de till största delen voro yrkesidrottsmän
från de helleniserade städerna vid östra
Medelhavet, främst Alexandria i Egypten
och Antiokia i Syrien.
Med kejsar Hadrianus’ regering (117—
138) började Olympias sista glanstid.
Grekerna hade satt sin kulturella
stämpel på sina besegrare, och Olympia blev
mötesplatsen för hela den då civiliserade
världen, mötesplatsen mellan väster och
öster. Denna tid, under vilken
Pausanias besökte Olympia, bjöd åter på god
idrott och många åskådare. Då tillkom
även den sista av Olympias byggnader,
den av romaren Herodes Atticus anlagda
vattenledningen.
I mitten av 200-talet började
nedgången. Pax Romana var slut, och
Olympia hotades av de inträngande goterna.
Den värsta fienden var dock
kristendomen. År 393 höllos spelen för sista
gången, och ett år senare för bjödos de av
kejsar Teodosius I. Under de följande 50
åren ödelades anläggningarna (se nedan).
Olympia och dess
anläggningar.
Vår kännedom om Olympia och dess
anläggningar grundar sig dels på den
skildring, som Pausanias ger av platsen,
dels på resultaten av de utgrävningar
man där gjort.
Intresset för det gamla Olympia väcktes i
mitten på 1700-talet av den tyske forskaren J.
J. Winckelmann. De första utgrävningarna
gjordes emellertid först 1827 av en fransk
expedition under ledning av fransmannen de
Morée. Ehuru dessa utgrävningar lämnade
viktiga resultat, tillkommer dock äran av
Olympias fullständiga utforskande tysken Ernst
Cur-tius (1814—96), som var den egentlige
upphovsmannen till de stora utgrävningar, som på tyska
774 798
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
