Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orienteringslöpning på skidor - Orienteringslöpning till fots - Historia och utbredning - En svensk idrott, av redaktör Sven Lindhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORIENTERINGSLÖPNING TILL FOTS
ske i mörker, och till första kontrollen böra
många, ungefär likvärdiga vägalternativ finnas,
som åstadkomma spridning i löparfältet.
Kontrollerna böra vara få, så att löparna »samlas
ihop» så sällan som möjligt.
Vid skarföre kunna löparna använda samma
teknik och vägval som vid orienteringslöpning
till fots, dock med undvikande av svår,
tidsödande terräng. Är snötäcket löst och djupt,
bli de tävlande i huvudsak hänvisade till
väg-eller stigåkning. Det lönar sig då i regel ej
att åka längre sträckor genom terräng. Plogade
vägar böra väljas, även om de äro 50 procent
längre än fågelvägen. I budkavletävlingar kan
dock den ordinarie löparen på sträckan skicka
fram sin reserv att spåra genom terräng, så
länge denne orkar, för att på slutet köra ifrån
honom.
Många löpare använda, då det gäller
terrängkontroller, metoden att taga dessa »bakvägen»,
d. v. s. åka så att de påträffa de spår kontrol-
lanterna gjort, då de åkt ut till
kontrollstationen.
Då orientering på skidor, även i
budkavleform, kan bli mycket ansträngande, är det av
vikt, att åkarna äro varmt klädda. Mat bör
medföras liksom skidvalla och enklare
repara-tionsmateriel.
SM i budkavlelöpning på skidor.
Tävlingsstatistiken för åren 1900—39 se art.
Budkavlelöpning, sp. 25 ff.
1940 i Ludvika-trakten, 86,8 km, 23 startande lag:
Uppsala IF, lag I (G. Grandin och L. Lundqvist; L.
E. och O. Svahn; B. Andersson och S. Johansson),
16t45m.
1941 i örnsköldsviks-trakten, 71 km, 23 startande
lag: Östersunds SK (J. Brandelius; P. Eriksson och H.
Persson; G. Wärdell och H. Hemmingsson), 16.51.51.
1942 i Mörsils-trakten, 93,8 km, 25 startande lag:
Östersunds SK (J. Velander och S. Sivertsson; P.
Eriksson och L. Persson; G. Wärdell och K.
Svelan-der), 14.37.13.
1943 i Sollefteå-trakten, 86,s km, 23 startande lag:
Jämtlands Fältjäg. reg:s IF (K. G. Baudin och J.
Westman; P. Wikberg och E. Rastner; J. Knuting
och S. G. Eriksson), 12.35.34. S.L.
ORIENTERINGSLÖPNING TILL FOTS.
Orienteringslöpning till fots är en
tävlingsgren, i vilken deltagarna, främst med
hjälp av karta och kompass, på kortaste
tid skola taga sig fram genom en, så vitt
möjligt, för dem okänd terräng till ett
angivet mål och därvid passera en eller
flera vanligen med skärmar markerade
kontrollstationer. Vid starten brukar
endast den första kontrollstationen anges.
Orienteringslöpning, som har sina flesta
utövare i Norden, heter på danska
Orienterings-löb (äldre benämning Terrænsport), på norska
orienteringslöp och på finska
suunnistamis-juoksu.
En särskild form av orienteringslöpning
är budkavlelöpning till fots (no.
budstik-kelöp), som närmast kan betecknas som
en orienteringsstafettlöpning och som
huvudsakligen förekommer i Sverige.
INNEHALL.
Sp.
Historia och utbredning...... 845
En svensk idrott, av
redaktör Sven Lindhagen ...... 845
Norge, av redaktör P. Chr.
Andersen, Oslo ........... 852
Finland, av redaktör Pehr
Lindholm, Helsingfors ____ 852
Danmark, av redaktör Einar
Wium, Köpenhamn....... 853
Hur orienteringslöpning
tillgår, av redaktör Gösta [-Wi]kman-] {+Wi]k-
man+} ......................... 854
Sp.
Utrustning .................. 854
Teknik och taktik .........855
Träning ..................... 858
Tävlingsregler .............. 860
Specialformer, av major Nils
Hellsten ..................... 862
Orienteringslöpningens
idrottsliga värde, av major
Malcolm Murray ........... 864
Tävlingsstatistik .............. 865
Litteraturanvisningar, av
redaktör Sten Thunvik ....... 866
HISTORIA OCH UTBREDNING.
En svensk idrott.
Ursprungligen en militär tävlingsgren.
Orienteringsövningar förekommo som
ett led i den militära utbildningen redan
845
under mitten av 1800-talet, sedan den
moderna generalstabskartan utarbetats.
År 1893 anordnade »Styrelsen i
Stockholm för Militär Idrott» »rapportföring
genom obekant terräng för infanterister»,
och 1895 upptog Svea Lifgardes IK på
846
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
