Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orienteringslöpning till fots - Historia och utbredning - Finland, av redaktör Pehr Lindholm, Helsingfors - Danmark, av redaktör Einar Wium, Köpenhamn - Hur orienteringslöpning tillgår, av redaktör Gösta Wijkman - Utrustning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORIENTERINGS LÖPNING TILL FOTS
gällde att leta reda på undangömda
kontroller. Den första tävlingen för civila och
den första i svensk stil arrangerades i
nov. 1923 av den då i Helsingfors bosatte
svensken G. Holmér.
Tävlingen var öppen för idrottsmän i Svenska
Finlands Idrottsförbunds Helsingfors-distrikt
och vanns av K. österlund, Kronohagens IF.
I juniorklassen blev L. Löf, IFK Helsingfors,
som blivit den finska orienteringssportens
främste ledare, 3. man.
Orienteringslöpningen i Finland
bedrives numera framför allt inom
skyddskårerna samt i s. delen av landet, speciellt
bland Svenska Finlands Idrottsförbunds
klubbar. Mästerskap instiftades 1935.
Mästare ha varit: 1935 K. Englund, Grankulla;
1936 I. Roos, IFK Helsingfors; 1937 R. Alldén,
IK Örnen, Helsingfors; 1938 B. Lönnberg, IK
örnen; 1939 P. Hytti, Anjalan Liitto
(Kymmene-dalen); 1940 I. Lehtonen, Keravan Urheilijat
(c:a 5 mil norr om Helsingfors); 1941 Ingen
tävling; 1942 T. Luostarinen, Käenpojat, Kexholm.
Mest framgångsrika löpare i övrigt ha varit
L. Löf, bröderna B., D., K. och G. Englund, J.
och L. Gripenberg samt R. Fröberg.
Över större delen av landet finnas blott äldre
ryska kartor i skala 1: 21 000 och 1: 42 000, någon
gång 1:50 000. De äro suddiga och svåra att
använda. De moderna finska kartorna, som
blott finnas för s. kusttrakterna och mot ryska
gränserna, äro i skalan 1:20 000 och
utomordentligt goda. P. L-m.
Danmark.
I Danmark arrangerades de första
orienteringstävlingarna av modernt slag i
slutet av 1930-talet. Intresset har under
1940-talet stigit, särskilt i Köpenhamn
och på Jylland, och en del tävlingar
räkna hundratals deltagare. Mästerskap
infördes 1942 och vanns av Meulengracht
Madsen, Köbenhavns Skiklubb. Sedan
1943 administreras sporten av Dansk
Ski- og Orienteringsförbund. De danska
tävlingarna ha karaktär av ren
»precisionsorientering».
Redan omkring 1890 förekom »orientering» i
Danmark i form av långdistanslöpningar med
möjlighet till visst vägval. Några år senare
anordnades »signal-depeschlopp», där det
gällde att erhålla en depesch påtecknad hos
kontrollanter, som gåvo sig tillkänna med
hornstötar. Orienteringslöpningar med i förväg
angivna kontroller anordnades 1898, och från 1906
till omkring 1914 höllos tävlingar, vid vilka
deltagarna voro försedda med primitiva kartor
eller skisser över terrängen. Tävlingarna höllos
vanligen vintertid och med lätta kontroller.
De danska tävlingskartorna äro nästan alla
i skalan 1 :100 000 (ekvidistansavståndet är 5
m). Kartor i skalan 1 :20 000 användas vid
instruktionsövningar och juniortävlingar. Alla
kartorna kunna betecknas som mycket goda.
W-m.
Övriga länder.
I Tyskland — där orientering från
stationspunkt bedrivits med vetenskaplig
noggrannhet sedan 1800-talet — och i
Schweiz arrangerades de första
orienteringslöpningarna i mitten av
1930-talet. Sporten har ej fått större
anslutning i Tyskland, medan den åtnjuter
stor popularitet i Schweiz, där en
tävling i Zürich 1942 räknade över 2 000
startande. Banorna äro vanligen omkring
5—7 km.
HUR ORIENTERINGSLÖPNING
TILLGÅR.
Utrustning.
För att kunna göra sig gällande i hård
konkurrens måste orienteringslöparen ha
en ändamålsenlig klädedräkt och goda
tekniska hjälpmedel. Kartan förvaras
lämpligen i kartfodral (bäst helt av
celluloid), och kompassen fästes i en rem
runt handleden (^-Orientering).
I ingen annan idrott får man vid starten till
en tävling se en så underligt och brokigt
utstyrd skara som vid orienteringslöpning. Man
uppträder i gamla, kasserade klädesplagg av
alla slag. Hur man ser ut spelar också mindre
roll. Huvudsaken är, att kläderna äro lätta och
skydda mot ris och kvistar men ej sitta åt, så
att de hindra rörelsefriheten. Ytterplagg kunna
användas till skydd mot blåst och väta och vid
kylig väderlek underplagg av ylle samt vid
behov även handskar eller vantar samt muddar.
Bäst är den speciella, av aeroplanduk eller
impregnerad poplin gjorda orienteringsdräkt,
som finnes i handeln dels som overall, dels som
enbart byxor. Använder man sistnämnda
modell, kompletteras den med skjorta eller tröja.
Vid dåligt väder gör en vindjacka god tjänst.
Huvudbonaden bör vara lätt; många nöja sig
med en solskärm, som samtidigt skyddar
ögonen mot kvistar.
Av särskild vikt är fotbeklädnaden. Bäst äro
speciella orienteringsskor, som gärna kunna
vara försedda med hålfotsskydd och så stora,
att såväl vristskydd som ordentliga
yllestrumpor få plats. Orienteringsskon bör ha hård och
bred sula samt kraftiga spikar, fastnitade i
sulan med stålskenor eller tryckfördelande
metallbrickor. Förr voro kängor med låga skaft
påbjudna, numera använder man i regel lågskor
853
848
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
