Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orienteringslöpning till fots - Hur orienteringslöpning tillgår, av redaktör Gösta Wijkman - Utrustning - Teknik och taktik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORIENTERINGS LÖPNING TILL FOTS
och då helst med vristskydd. Vanliga, väl
ingångna sportkängor kunna också användas.
Gymnastikskor äro mindre lämpliga, särskilt i
fuktig väderlek eller i ojämn terräng, då de ej
skydda fötterna. Strumporna skola vara av
ylle och helst utan stoppar, då de annars lätt
förorsaka skavsår. — ömtåliga fötter böra före
tävlingen ingnidas med salicyltalg.
Utrustningen fullständigas av blyerts- eller
färgpenna, en bra klocka, helst armbandsur,
samt visselpipa, med vilken hjälp kan tillkallas
vid olycksfall. Vid nattorientering tillkomma
fick- eller (och) pannlampor med reservbatteri.
Teknik och taktik.
En orienteringslöpare måste handla
metodiskt och kallt, lita på kompassen
samt läsa kartan lugnt och med tankarna
samlade. Han får aldrig låta förleda sig
att »känna sig fram».
Ett bland nybörjare mycket vanligt fel är att
tro på något slags orienteringssinne, som skulle
kunna ersätta kartans och kompassens
anvisningar.
Även om något speciellt orienteringssinne
icke finns — åtminstone ej bland civiliserade
människor — är det dock ovedersägligt, att vissa
människor ha en större förmåga än andra att
taga sig fram i okänd terräng efter karta och
kompass. Denna större förmåga beror helt
enkelt på vakenhet och inlevelse i naturen,
skapade av ständigt och klokt umgänge med skog
och mark.
Ett utmärkt exempel på denna inlevelse i
naturen erbjuda naturfolken, vilkas förmåga
att uppfatta och tyda naturens tecken är
avsevärt större än en civiliserad människas. I
Sverige finna vi ett typiskt exempel på detta hos
lapparna. Lappen märker på långt håll, när
han närmar sig en sjö eller ett bergområde.
Vegetation, luftfuktighet, dofter o. d. säga
honom i förväg vart hr.n bör styra kosan för att
komma rätt. Lapparna äro sedan generationer
vana vid fjäll och ödemarker, och där taga de
sig lätt fram, men flyttades lappen till en
natur, helt olik den han är van vid, skulle
säkerligen hans orienteringssinne svika honom.
Först efter många år i sporten kan
orienteraren få förmåga att, som det synes, halvt
instinktivt taga sig fram efter bästa möjliga väg,
men även för elitorienteraren äro karta och
kompass hjälpmedel, som aldrig kunna undvaras.
Det gäller att finna framkomliga stråk.
Orienteringslöpare kallas ofta
»stig-finnare». Namnet är betecknande, ty just
förmågan att finna de rätta stigarna är
av yttersta vikt för en orienteringslöpare.
Den drivne orienteraren vinner oerhört
på sin förmåga att snoka reda på var
lättframkomliga stråk, t. ex.
kreatursstigar, finnas.
Kartan anger endast de större stigarna, var
de övriga finnas får man sluta sig till. Det är
därvid, som skogsvanan och erfarenheten från
vildmarken komma bäst till pass.
Goda stigar bruka så gott som alltid finnas
mellan nära liggande gårdar, torp och andra
människoboningar men äro ofta icke upptagna
på kartan. Mellan människoboning och
närmaste sjö brukar även en stig gå, och ju
kortare avståndet är, desto större är sannolikheten
därför. Likaså bruka stigar förbinda
närliggande inägor. I kärrdragen mellan sjöar kan
man räkna med framkomstleder, s. k.
vintervägar, som för orienteringslöpare spela stor roll
under alla årstider.
Frågan om man skall följa en stig, som
man oförmodat träffar på i skogen, är
beroende på var kontrollen är
belägen. Om den utgöres av en obetydlig
kärrspets, en bergfot eller någon annan
terrängformation djupt inne i ett
svår-fixerbart område, är den riktiga
metoden noggrann kompassgång från punkt
till punkt. Ligger däremot målet ute på
odlad mark, vid en stor sjö, intill
landsväg e. d., fordras en mindre grad
av noggrannhet. Att då komma en smula
vid sidan av målet betyder mindre mot
att man kunnat taga sig fort fram. Då
törs man slå in på en stig, som går
»ungefär» rätt.
Vägval.
En skicklig orienterare går icke efter
ett i förväg fastställt schema. När man
fått reda på var kontrollen är belägen,
gäller det först att noga studera kartan
och med dess hjälp skaffa sig en
uppfattning om hur terrängen dit ser ut, om
vägar, stigar, höjder o. s. v. Med ledning
härav bestämmer man vilken väg man
skall taga. Härvid kan det vara
lämpligt att först göra klart för sig om
fågelvägen är den fördelaktigaste. Detta är
vanligen ej fallet, utan man delar upp
sträckan till kontrollen i lämpliga
delsträckor till lättfunna punkter, vilka få
tjänstgöra som mellankontroller. Vägen
blir visserligen längre, men i somliga fall
blir säkerheten större, i andra kan
fågelvägen visserligen vara säker men
terrängen där så tidsödande, att t. o. m. en
stor omväg innebär tidsvinst. — Anslå
855
848
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
