Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pimpelfiske, av direktör Olov Törnblom - Pindaros - de Pinedo, Francesco - Pinerolo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P1NEROLO
kelkrok, vilken senare är fäst vid blänket med
en c:a 2 cm lång kedja. Dessutom förekomma
pimplar, som ha fastgjuten krok, s. k.
hugg-blänken, eller monterade med krok utan hulling.
Pimpelspöet tillverkas av björk eller annat
segt träslag och bör vara lätt och smidigt, så
att fiskaren känner även svaga napp. På spöet
finnas två pinnar för uppvindning av linan. På
senare tid har man börjat använda
spinnspö-handtag med en kort spets av splitcane. I detta
fall kan man använda en vanlig spinnrulle för
linan, varigenom man snabbare kan få ned
pimpeln till önskat djup.
Linan bör inte vara så grov, att den bromsar
betets livliga gång i vattnet. Förr användes
rätt grova linor av tvinnat hästtagel. Numera
har den s. k. japanska senreven kommit till
användning, vilken är stark och smidig trots
sin ringa dimension, samt damyl (syntetisk gut),
som i motsats till senreven inte behöver fuktas
före användandet.
Utom nämnda redskap behöver man under
vinterfiske ha isbill eller isborr samt isskopa.
Pimpelfiske vintertid brukar ske utanför
berguddar och på djupvattensgrund. Djupet
bör under själva vintern hellre vara över än
under 5 m, men på vårisar kan man med
fördel fiska på grundare vatten, ända till 1 m. På
öppet vatten fiskar man från båt, varvid man
måste se till att linan alltid står lodrätt ned.
Man lindar av rev, så att betet, då spöet nått
viloläge, kommer att stå omkring 10 cm från
bottnen. Sedan lyfter man spöet och sänker det
åter hastigt till viloläge, så att pimpeln av sin
egen tyngd får sträcka linan. I detta läge
väntar man några sekunder, innan nästa lyft
göres, för att därigenom ge abborren tillfälle att
nappa. Hur länge man skall vänta mellan varje
lyft beror på om man fiskar med huggpimpel,
d. v. s. sådana som äro tacklade med
trippel-krok eller en fastgjuten enkelkrok, eller med
metpimpel, vilken har en enkelkrok på kedja
och är påbetad med en bit mask, en fläskbit
eller ett abborröga. Det senare betet brukar
vara det effektivaste. Vid fiske med metpimpel
nappar abborren på ungefär samma sätt som
vid mete med mask. Man bör alltså ge den
tillfälle att bita över kroken med betet. Fiskar
man med huggblänke, hugger abborren efter
detta, varför rörelserna kunna vara något
snabbare. En annan typ av pimpelbete är den s. k.
balansgungan, vilken har mera fisklik gång i
vattnet.
Utom abborre pimpelfiskas gädda, gös, fiskar
av laxsläktet o. s. v. Torskpilkning går i stort
sett till på samma sätt som abborrpimpel.
Skillnaden är den, att fisket sker på betydligt större
djup och att betet är tyngre och av annan form.
Pindaros, Greklands störste lyriker (f.
omkring 520 f. Kr., d. efter 442), har
skrivit lovsånger till ära för segrarna vid de
stora grekiska festspelen.
Dessa lovsånger, det enda av Pindaros’
diktning, som är bevarat, föredrogos en tid efter
segern i segrarens hemstad av en kör till
ackompanjemang av musik och dans. De
olympiska odena äro utgivna i svensk översättning
av J. P. Janzon (1841). M.P:nN-n.
de Pinedo, Francesco, italiensk
flygare (1890—1933), började flyga 1917,
gjorde 1925 en uppmärksammad
distansflygning Rom—Tokyo samt flög 1927 över
Sydatlanten och tillbaka över
Nordatlanten (HvAtlantflygning, sp. 317—318).
Han omkom vid en flygolycka i New York.
Pinerolo, italienska arméns ridskola, off.
Scuola d’applicazione di cavalleria, i
staden Pinerolo i Piemonte nära franska
gränsen har sedan början av 1900-talet
utövat starkt inflytande på
hinderhoppningens teknik.
I Pinerolo anordnas för alla nyutnämnda
kavalleriofficerare obligatoriska kurser (7
månader) och högre kurser av olika slag för
särskilt kommenderade officerare samt slutligen
specialkurser för tävlingsryttare.
Ridningen upptar huvuddelen av tiden, men
liksom vid Saumur omfattar undervisningen
även andra ämnen. Varje officer rider 5—6
hästar om dagen. Skolan brukar förfoga över
800—900 hästar, varav en stor del fullblod och
irländare. Ridutbildningen består nästan
uteslutande i hinderhoppning, och skolans väldiga
hinderbana, Galoppataja di Baudenasca, med
hundratals hinder av olika slag, har ansetts
som den yppersta i världen.
Någon dressyr i hävdvunnen mening
underkastas hästarna icke. Utbildningen bedrives
efter de riktlinjer, som uppdragits av
Frederico ->Caprilli (lärare vid Pinerolo 1904—07),
skaparen av den ->italienska skolan.
Utbildningen i Pinerolo kompletteras genom
tremånadskurser vid ridskolan i Tor di
Q u i n t o utanför Rom. Utbildningen där sker
uteslutande i det fria och avser att fullkomna
färdigheten i terrängridning. Mycken
uppmärksamhet ägnas åt klättring, som ofta har
en halsbrytande karaktär nedför nästan
lodräta sluttningar (bild vid art. Ridning). Även
hoppning över hinder i utförs- och
uppförssluttningar och på krönet av kullar är
karakteristisk för Tor di Quinto. Minst två gånger
i veckan rides jakt på Campagnan.
Den vid Pinerolo och Tor di Quinto
utvecklade italienska hoppningstekniken har utövat
ett utomordentligt stort inflytande på
hoppningen i hela världen under 1900-talet och kan
sägas vara den enda verkliga nyhet, som
kommit till synes på ridningens område på ett par
hundra år. Under senaste årtionden ha en del
överdrifter i metoden modifierats.
Framstående svenska ryttare som N. Rude-
957
958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
