Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ridbana - Riddarakademier - Ridhus - Ridning - Ridningens historia, av docenten Heribert Seitz och ryttmästare Frank Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RID NING
Vanliga mått äro 20 x 40 m eller 20x60 m.
Utmed sidorna löper det »fyrkantsspår», på
vilket hästen rör sig. Inom ridbanan uppläggas
olika figurer, större och mindre volter, voit
tillbaka, serpentiner m. m., eller ridas andra
vägar, t. ex. snett igenom m. fi. — Ridbana i
ridhus kallas också manege. F-k M-n.
Riddarakademier kallades de från
1500-talet till början av 1800-talet existerande
uppfostringsanstalter, i vilka unga
adelsmän fingo sin uppfostran. Den fysiska
fostran vid dessa anstalter omfattade
övningar i de vanliga riddaridrotterna:
fäktning, ridning, jakt och voltige.
Rid-darakademierna voro förebilden för de
under senare delen av 1700-talet av J. B.
Basedow inrättade s. k. filantropinerna,
till vilka Basedow erhållit uppslaget
under sin lärarverksamhet (1753—61) vid
Sorö riddarakademi i Danmark.
Ridhus är en byggnad, innehållande en
->ridbana. Ridhus lämpa sig bättre än
öppna ridbanor för den första
undervisningen och äro så gott som oumbärliga
för hästars utbildning i hög dressyr.
I Sverige ha de privata ridhusen, jämte de
vid alla beridna regementena existerande, varit
av stor betydelse för ridsportens utveckling.
I Stockholm bedrevs ridundervisning på
1890-talet i ett ridhus vid Grevturegatan. Detta revs
för att lämna plats för Tattersall, som invigdes
1899 och hade två ridbanor. Tattersall, som stod
under ledning av S. Hermelin, nedlades efter
några år som ridhus. År 1907 uppfördes på
höjden n. om Stadion Stockholms ridhus, som
första tiden förestods av G. Örn.
I Uppsala bedrevs undervisningen vid
universitetets ridskola — Sveriges äldsta — under
ledning av akademistallmästaren till 1878 i den på
1660-talet uppförda exercitiebyggnaden (bild vid
art. Akademisk idrott, sp. 63). År 1883
uppfördes ett nytt ridhus vid österplan. Då detta 1920
revs, förlades undervisningen till Upplands
artilleriregementes ridhus. Vid Lunds universitet,
där ridningen sedan länge haft särskild
inspektor, uppfördes på 1870-talet mitt i staden ett
utmärkt ridhus, som var i bruk till början av
1900-talet. Ett nytt, modernt ridhus uppfördes 1943.
I Göteborg undervisades i ridning 1881—
1935 i Göteborgs ridhus. År 1937 uppfördes ett
nytt i örgryte. I Malmö hade man tidigare
tillgång till manege i Hippodromen.
Även i Norrköping, Västerås, Eksjö, Kalmar
och Gävle ha ridhusen varit samlingspunkter
för ridintresset. F-k M-n.
RIDNING.
Konsten att rida (eng. horsemanship,
riding, fr. équitation, it. equitazione, ty.
ReitJcunst, Reiten) är mycket gammal.
Sättet och förmågan att rida ha varierat och
utvecklats i förhållande dels till olika
folkslags och tidsperioders behov av ridning och
dels till den varierande fordran på effektivitet,
som därvid framkommit, men ridtekniken har
även varit beroende av ridutrustningen och av
vilka hästraser som använts. Jämsides med
denna utveckling må nämnas den genom
tiderna tämligen ensartade primitiva ridningen,
som endast syftar till ett nödigt behärskande
av hästen i fråga om tempo och förmåga att
styra den efter ryttarens vilja.
Denna tekniskt outvecklade ridning, som ju
icke ger möjlighet att mer än delvis utnyttja
djuret eller att utveckla dess egenskaper för
ridbruk, fyller självfallet ett behov men torde
icke fordra någon närmare behandling i detta
sammanhang.
INNEHÅLL.
Sp.
Ridningens historia, av
docenten Heribert Seitz och
ryttmästare Frank Martin 1081
1081
1082
•jp.
Ridningens teknik, av Frank
Martin .................... 1089
Litteraturanvisningar........ 1105
RIDNINGENS HISTORIA.
De krav, som hästens utnyttjande för
stridsändamål ställt, ha i stor
utsträckning varit bestämmande för ridkonstens
utveckling.
Den moderna ridkonsten har sina rötter i
antiken.
Den högre ridkonsten har uppstått och
utvecklats i Västerlandet och är också
typisk för européens fordran på metodik
och systematisering. Redan den grekiske
författaren X e n o f o n (förra hälften av
300-talet f. Kr.) har i sitt arbete »Peri
Hippikees» fastställt grunderna för
dressyr på ett även för modern uppfattning
i stort sett godtagbart sätt.
Fordran på hästens hållning, främst
beträffande huvudets placering, samt ryttarens sits
är än i dag densamma. En ansats till högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
