Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ridning - Ridningens historia, av docenten Heribert Seitz och ryttmästare Frank Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R1DN1NG
Bild 1. Detalj ur Parthenonfrisen, norra sidan
(440-talet f. Kr.).
skola i vissa rörelser, t. ex. starkt samlad trav
med taktmässiga, höga steg (senare benämnd
passage) var känd redan då.
En föreställning om den klassiska
rid-ningen får man av ryttarbilderna på
Parthenonfrisen (440-talet f. Kr.), där dock
alla hästarna framställas i galopp.
Sadel och stigbyglar revolutionera ridkonsten.
Sadeln och stigbyglarna voro vid
denna tid okända. Ett täcke, fastspänt med
en bukgjord och stundom försett med
sitt-kudde, var den klassiska antikens
föregångare till sadeln. Denna härstammar
sannolikt från Orienten och började
under 1. århundradet e. Kr. komma till
användning på romerskt område. Den
romerska sadeln är grundtypen för den
ännu under 1800-talet förekommande
bomsadeln. Under slutet av 300-talet
e. Kr. kan en speciell form med hög
fram-och bakbom, sella equestris, påvisas,
vilken är betydelsefull så till vida, att den
torde vara ursprunget till den senare
medeltida pansrade sadeln med karmartat
höga bommar, vilka voro nödvändiga som
skydd och för att ge ökad säkerhet åt
sitsen vid strid med den då brukliga
tunga lansen.
Stigbygelns tidigaste framträdande i
Europa sammanhänger med den
invandring av ryttarfolk österifrån utmed
Donau, som ägde rum under 400-talet e. Kr.
»Fastlåsning» av ryttaren och kraftiga
hästtyper voro utmärkande för ridningen under
medeltiden.
Med sadelns och stigbyglarnas
införande ersattes den klassiska balanssitsen
under medeltiden av hängsitsen, som
under denna epoks senare skede
karakteriserades av ett stelt fastlåsande av
ryttaren med snett framåt riktade ben
och fötterna djupt inträdda i
stigbyglarna, oftast med nedåtriktad fotspets.
Ryttarens inverkan på hästen måste
under sådana förhållanden främst ske med
hjälp av tyglar och sporrar.
Den grova och stora hästtyp, som då på grund
av pansarets och harneskets tyngd måste
användas, inbjöd ej heller till hjälper i form av
överföring av kroppsvikten och
skänkelinver-kan. Ridtekniken var sålunda betingad av det
medeltida stridssättet och tornerspelen. Under
senare delen av medeltiden och början av nyare
tid ändrades sitsen genom att sadeln höjdes,
varigenom ryttaren kom att intaga en nästan
stående ställning med sänkta hälar.
Den neapolitanska skolan.
Redan i slutet av 1400-talet spåras i
Italien en dressyrteknik, som senare
utvecklades till en i modern mening
metodisk skolridning. Denna utveckling
1084
Bild 2. A. de Pluvinel. Korrekt hållning till häst.
1083
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
