Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ridning - Ridningens historia, av docenten Heribert Seitz och ryttmästare Frank Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R1DN1NG
sammanhänger främst med införande av
lättare hästtyper, vilka uppstått genom
inblandning av arabiskt blod i den
spanska aveln. Den därigenom uppkomna
spansk-moriska rasen överfördes till
Syditalien (Sicilien och Neapel), som stod i
nära förbindelse med Spanien. En annan
förutsättning var den lättare
hästmundering, som under denna tid kom på modet.
Centrum för den italienska ridkonsten
blev Neapel, där under 1500-talet flera
framstående ridlärare verkade, främst
Frederico Grisone (Griso), som i
sitt 1550 utgivna arbete »Gli ordini di
cavalcare» i detalj skildrar den
systematiska utvecklingen av dressyren och
ryttarens utbildning.
Grisones arbete, som är av grundläggande
betydelse och som utövat ett mycket stort
inflytande på den senare litteraturen, äger i
många stycken ännu i dag tillämplighet.
Skol- och dressyrridning avse enligt
Grisone att med utgångspunkt i hästens
anatomiska förutsättningar gradvis uppgymnastisera
hans olika delar och bibringa honom de
lärdomar, som tillåta hans fullständiga
utnyttjande som riddjur. Man skiljer härvid mellan
den lägre och högre skolan, av vilka i våra
dagar huvudsakligen den lägre kommer till
användning. I den högre ridutbildningen ingick
även ->-karusellridning som en särskild gren.
Grisone fick snabbt många efterföljare,
i sitt eget land främst neapolitanarna
Giovanno Battista Pignatelli
och Carracciolo, vilken sistnämnde
1567 utgav det berömda arbetet »Gloria
del cavallo».
Ridkonstens storhetstid — 1600- och 1700-talen.
Till de italienska ridskolorna kommo
snart elever från alla Europas dåtida
kulturländer. Den nya ridkonsten spred sig
hastigt, och en rik litteratur uppstod. Från
1500-talet fram till mitten av 1800-talet
stod denna högre ridkonst i sitt flor.
I Frankrike verkade Pignatellis elever,
Ludvig XIII:s stallmästare Antoine de
Pluvinel — den förste som använde
pelarer i dressyrarbetet — vilkens
posthu-ma verk »Maneige royale» (1623) blivit
ett av ridkonstens klassiska arbeten, och
Salomon de la Broue. I Tyskland
framträdde Georg Engelhard von
1085
Bild 3. A. de Pluvinel. Arbete mellan pelarer.
Löhneysen med arbetet »Hof-,
Kriegs- und Reitschul» (omkring 1600).
I England verkade en av Pignatellis
elever, de Saint Antoine, som
ridlärare vid Jakob I:s hov, och William
Cavendish, hertig av Newcastle,
som skrev »Méthode et invention de
dresser les chevaux» (1657).
Av större betydelse än de senare blev
emellertid Ludvig XV:s stallmästare,
Bild 4. Newcastle. Hästens utbildning.
1086
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
