Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ridning - Ridningens teknik, av Frank Martin - Litteraturanvisningar - Ridskolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDSKOLOR
Upp- och nedsprång.
Vid djupsprång skall ryttaren följa
väl med med överlivet, hålla hästen väl
framme och ge långa tyglar.
Det är felaktigt att luta överlivet bakåt vid
avsprånget, ty då kommer hästen ned på alla
fyra benen, vilket betyder en för stor
påfrestning på rygg och ledgångar.
Vid uppsprång skall hästen hållas
energiskt fram. Genom att han får
fullständig tygelfrihet och genom att
överlivet lutas väl framåt, underlättas
möjligheterna för bakbenen att få fäste i
uppsprånget.
Jaktridning.
Jaktridning befordrar djärv och flott
terrängridning och väcker hästens lust
för hoppning. Ryttaren lär sig att snabbt
fatta beslut i svåra lägen, ty endast
därigenom har han utsikt att kunna följa
med i jaktfältet.
Under jakten sitter ryttaren i sadeln;
detta är särskilt viktigt i svår terräng.
Sitsen skall vara mjuk och smidig,
tyglarna långa men med lätt stöd. Endast
därigenom kan hästen till fullo utveckla
sin förmåga. Stigbyglarna böra vara
kortare än vid dressyrridning.
Varje ryttare i jaktfältet bör välja sin egen
väg och rida sin egen kurs. Framför allt måste
han undvika att rida i de föregåendes spår över
hinder. Heta hästar äro i regel lättare att hålla,
om de få gå på endera flygeln. Tröga hästar
gå bäst inne i fältet.
Faller hästen, skall ryttaren söka komma loss
åt sidan utan att släppa tyglarna. Han
undviker därigenom att medridande störas genom
en lös häst och har själv möjlighet att
fortsätta jakten till slut. F-k M-n.
LITTERATURANVISNINGAR.
Den högre ridkonstens klassiska verk ha
nämnts i det historiska avsnittet. En god
översikt av ridkonstens utveckling till modern
tid ge W. v. Unger i »Die Meister der
Reit-kunst» (1926) och A. Schaeffer i »Ross und
Reiter, Ihre Darstellung in der plastischen
Kunst» (1931).
Av franska verk om ridning må nämnas F.
Gossart, »Allures du cheval» (1907), R. de
Gon-taut-Biron, »Travail à la longe et dressage à
l’obstacle» (4. uppl. 1912), M. Guérin-Catelain,
»Le saut des obstacles» (1898) och »Le
méca-nisme des allures du cheval dans la nature et
dans l’art» (1876), samt L. de Sévy, »Le cheval
et son cavalier» (1909), »Assiette, allures et
réactions» (1919) och »Les allures, le cavalier»
(1919).
En synnerligen värdefull översikt över den
franska ridkonstens utveckling sedan slutet av
1700-talet ger L. Picard i »Origines de l’école
de cavalerie et ses traditions équestres» (1888).
Av den rikhaltiga tyskspråkiga litteraturen
må främst nämnas den österrikiske konstnären
och hippologen L. Kochs arbete »Die Reitkunst
im Bilde» (1923) samt två värdefulla verk om
dressyrridning, R. Wätjen, »Die Dressur des
Reitpferdes für Turnier und hohe Schule»
(1922), och O. M. Stensbeck, »Reiten» (1931).
Av övrig äldre och nyare tysk litteratur må
nämnas E. v. Maercken zu Geerath,
»Gelände-reiten und Springen» (1913), W. Müseler,
»Reit-lehre» (6. uppl. 1935), och H. v. Norman,
»Jagd-reiten» (1940).
Av den engelska litteraturen må nämnas M.
F. Mc Taggert, »Mount and man» (1925) och
»The horse and his schooling» (1932), samt H.
Wynmalen, »Equitation» (1938).
Bland svenska arbeten om ridsport märkas,
utom C. A. Ehrengranaths tidigare anförda
verk, arbeten av P. Hamilton, »Ridning» (1923),
och G. A. Boltenstern, »Amatörryttaren» (1927).
Icke minst viktiga för studiet av ridkonstens
utveckling från början av 1800-talet äro de
militära ridinstruktionerna, främst den franska
»Manuel d’équitation et de dressage» (1912), de
tyska »Reitinstruktion» (1825 och 82) och
»Reit-vorschrift» (1912, 26 och 37) samt den svenska
»Ridinstruktion» (1897, 1930 och 40).
Bland tidskriftslitteraturen må främst
nämnas den tyska, sedan 1889 utkommande S:t Georg
Ridskolor äro i regel högre
utbildningsanstalter i ridning, vanligen organiserade
inom ramen av vederbörande lands armé.
De mest kända och ansedda ridskolorna äro
den tyska kavalleriskolan (-^-Hannovers
kavalleriskola), som numera är förlagd till
Kramp-nitz vid Potsdam, den italienska ridskolan i
->Pinerolo, med särskilda
terrängridningskur-ser i ->-Tor di Quinto, och den franska ->Sau-
mur. En särställning intar ->Spanska
hovridskolan i Wien, som uteslutande bedriver dressyr
i den högre skolan. Svenska arméns ridskola
är förlagd till Strömsholm (-^Strömsholms
ridskola).
De viktigaste av övriga ridskolor äro de i
Grodno (Polen), Amersfoort (Holland),
Pardu-bitz (Tjeckoslovakien), Oerkény Tabor
(Ungern), Sibiu (Rumänien), Narashino (Japan)
och Fort Riley (USA).
J105
1106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
