Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ridsport, av ryttmästare Frank Martin och professor E. Hohwü Christensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDSPORT
Bild 1. Några vanliga hinderformer, som förekommo vid OS 1936. 1 Palissad. 2 Mur. 3 Staket.
4 Grind. 5 Parkgrind. 6 Oxer. 7 Dubbelräck. 8 Häck med grav.
struerade, att de ha ett fast utseende men
så att lämplig del kan slås ned. Vid
gravar med vatten äro kanterna markerade
med band.
Det förekommer dels enkelhinder, som
hästen skall taga i ett språng, dels
dubbel- eller flerdubbelhinder på mindre än
12 m avstånd, för vilka hästen behöver
två eller flera språng.
De vanligaste enkelhindren äro
kop-pelräck, murar, oxer, häckar med
bommar, dubbla eller tredubbla bommar och
gravar eller kombinationer av dessa, t. ex.
kombinerad grav och höjdhinder (bild 1).
Utvecklingen har gått mot allt svårare
hinder, och hoppningen vid OS 1936 betecknar
kulmen i detta avseende. Det kan ifrågasättas
om man då icke nått gränsen för vad som kan
begäras av hästar och ryttare. De 20 hinder,
som förekommo, varav flera med en höjd på
1,50 m och ett med en bredd på 5 m, fordrade
en utomordentlig skicklighet hos både hästar
och ryttare, främst därför att de utgjordes av
kombinationer och dubbelhinder. Denna bana
krävde av hästarna förmåga att övervinna ett
ansenligt höjdhinder och att efter ett par
galoppsprång sträcka sig över ett stort
längdhinder. Endast lydiga, genomutbildade, viga
och smidiga hästar, ridna av ryttare med stor
följsamhet och förmåga att driva och behärska
sina hästar, kunde lyckas på en sådan bana.
Svårighetsklasser.
Svåra hoppningsklasser äro vanligen av två
typer, dels sådana med få men ovanligt stora
hinder, dels sådana med ett större antal men
lättare hinder. Detta är även fallet i Sverige.
I klass svår A är sålunda hindrens antal
4—6. Höjdhindren äro 1,40—1,80 m, längdhindren
4—5 m. Tempot är 300 m/min.
I klass svår B förekomma 10—16 hinder.
Höjdhindren äro 1,20—1,60 m, längdhindren 3,50
—4,50 m. Tempot är 400—440 m/min.
I medelsvår A rides över 10—12 hinder.
Höjdhindren äro 1,10—1,50 m, längdhindren
3,50—4 m. Tempot är 400—440 m/min. I
medelsvår B äro hindren något mindre.
I lätt A och B är antalet hinder 8—12, resp.
8—10. Höjdhindren äro 1—1,25, resp. 0,90—1,10
m, längdhindren högst 3 m. Tempot är lägre.
Vid tävlingar inomhus kunna samtliga
hinderhöjder minskas med 10 cm och tempot med
50 m/min.
Bedömning.
Bedömningen kan ske enligt tre
metoder: efter felpoäng, efter tid och efter
antalet felfritt övervunna hinder.
Vid bedömning efter felpoäng
bestraffas enligt de svenska reglerna vägran,
utbrytning och istadighet med 3 felpoäng första
gången, 6 andra gången och uteslutning ur
tävlingen tredje gången. Nedslag och nedtramp
i grav bestraffas med 4 felpoäng, omkullridning
och avfallning med 8 poäng. Då banan skall
ridas på viss tid, bestraffas varje påbörjad
sekund över maximitiden med ’/i felpoäng. Vid
större internationella tävlingar (bl. a. vid OS)
avviker beräkningen så till vida, att
omkullridning straffas med 6 och avfallning med 10
felpoäng.
Den ryttare, som erhållit minsta antal
felpoäng, vinner. Vid lika antal felpoäng i
medelsvår B och lätt A och B avgör tiden. I svår
klass sker omhoppning över minst 2, högst 6
hinder, tills avgörande sker genom antal
felpoäng. Vid OS avgör tiden i händelse av lika
felpoäng vid omhoppning. I medelsvår A sker
en omhoppning, därefter avgör tiden i första
hoppningen.
Vid bedömning efter tid bestraffas
nedslag eller nedtramp med ett visst antal
sekunder, som erhålles genom att banans längd
i m divideras med 5 gånger hindrens antal
(endast hela sekunder räknas), övriga fel räknas
ej. Den ryttare, som erhållit kortaste tid, blir
1107
1116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
