Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjöfågeljakt, av överste Bertil Burén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖFÅGELJAKT
lands, Norges och Skottlands kuster samt på
Grönland och Spetsbergen. Enstaka exemplar
av den rent arktiska prakt ejdern (Somateria
spectabilis), som förekommer cirkumpolärt,
skjutas stundom i den svenska skärgården.
I maj reder sig ådan ett enkelt bo i någon
skreva eller grop bland stenarna eller i den
uppkastade tången och kantar balen med dun,
som hon själv plockar av sig. Vanligen lägger
hon 5—8 stora, grågröna ägg.
Skytte för vettar — det vanligaste jaktsättet.
Ejderfågeln flyttar om hösten undan
för isen men återkommer redan i april
till sina häckplatser. Det är
huvudsakligen under sina flyttningar, som ejdern
jagas, mest vid s. k. sträckskytte.
Sjöfågeljakten på våren benämnes ofta i
allmänt tal »sträckfågeljakt», därför att
den främst gäller sträckande fåglar, vare
sig de skjutas i flykten eller lockas att
fälla för vettarna. Verkligt sträckskytte
utövas dock egentligen endast i
Kalmarsunds smalaste del och på några platser
i Stockholms skärgård, där fågelskarorna
trängas ihop i sund mellan öar, t. ex.
Fågelsund. Även det s. k. »lovartskyttet»
är ett rent sträckskytte. Jägaren placerar
sig under hård pålandsvind på lovartsidan
av öar eller i ett sund, där han kan räkna
med att den förbisträckande fågeln av
vinden skall pressas inom skotthåll.
Det ojämförligt vanligaste jaktsättet
mot den sträckande ejdern är dock
skyt-tet för -Vvette. I lä för någon udde på
en holme eller ett skär i havsbandet
lägger man ut en grupp vettar, i regel en
åda och en eller två gudingar, vid
samma förankringssnöre. Genom snörets
fästande framtill på vetten blir denna alltid
liggande med huvudet riktat mot land.
När ejderflockarna i dagningen från
havet komma sträckande in mot
betesplatserna, upptäcka de vettarna, flyga i
riktning mot dem och fälla direkt eller göra
en sväng för att taga betesplatsen i
närmare skärskådande. Ogillas den eller
förefalla vettarna misstänkta, fara de
vidare.
Jägaren ordnar sig ett skydd, en
»skåre», i en skreva på skäret, antingen
bakom upplagda stenar eller medförda
skärmar av samma färg som berget.
Viktigast är emellertid att kobben är så hög,
att skytten har berg som bakgrund och
ej avtecknar sig mot luften. Ett
huvudvillkor för att morgonjakten skall lyckas
är att man är på platsen före gryningen.
Även på eftermiddagen ett par timmar
före skymningen kan man idka skytte för
vettar, men denna tid plägar vara mindre
givande.
Det får ej blåsa hårt eller regna. I förra
fallet gör sjöhävningen det svårt att komma i
land på så långt ut belägna skär, och i senare
fallet bli vettarna snart genomvåta och se då
ej naturliga ut.
När ejdrarna nalkas vettarna, gör sig
jägaren skjutfärdig. Ofta ser man på
fåglarnas sätt att sänka sig, att de
beslutat fälla, och kan då välja mål, vilket
alltid bör utgöras av en guding. I det
ögonblick denne spärrar ut benen för att
taga vattnet, erbjuder han den mest
sårbara målytan. Då bör skottet gå, om ej
någon annan fågel är så nära, att man
riskerar att få även denne med inom
hagelsvärmens räckvidd. Sedan fågeln
väl fällt, ligger han rätt djupt och
visar mindre målyta. Då får man
förlita sig till de hagel, som träffa huvud
och hals, varav följer dels att hållet ej
bör vara långt, högst 25—30 m, dels
haglen ganska fina (nr 3—4). Den som vill
vårda sin ejderstam strävar efter att i
första hand jaga den verkliga
sträckfågeln, som kommer i flockar, och undvika
att skjuta på hemmafågeln, som kommer
parvis.
Jakten på ejder bedrives efter ungefär
samma grunder såväl på våren som hösten.
Vårjakten är ännu tillåten i Öresund från Kullens
spets österut samt efter hela ostkusten upp till
Västernorrlands länsgräns under tiden 1—20
april och norr därom 1—10 maj. Västkusten har
ingen vårjakt men i stället längre höstjakt,
1 sept.—31 jan. Ostkusten däremot får endast
jaga ejder från 13 sept. till årets slut. Ärliga
avskjutningen uppgår till 12 000 à 13 000 st.
Alfågel jagas som ejder.
Alfågeln (Clangula hyemalis) är näst ejdern
den fågelart, som mest skjutes under
sjöfågeljakt, åtminstone på våren. Den gamla hanen i
praktdräkt är mycket vacker i vitt, grått och
brunt (bild 4) och får ett karakteristiskt
utseende genom att de två mellersta
stjärtpennorna äro abnormt förlängda och spetsiga.
Somliga hanar skifta dräkt mycket tidigt,
varför man under vår jakten även kan skjuta
263
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
