Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfågeljakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOGSFÅGELJAKT
förbjudet i Sverige. Spelsky
t-tet på våren är uteslutet på
grund av tidsbegränsningen.
Jakt med fågelhund
på skogsfågel kräver en försiktig
hund med fin näsa och fulländad
dressyr. Är den vidsökt, måste den
därtill kunna rapportera men
behöver däremot, om den står även
för dött vilt, ej vara apportör. Alla
fågelhundraser kunna bli goda
skogsfågelhundar.
Lämpligaste tiden för jakt med
stående hund är slutet av aug. och början av
sept., innan ungfåglarna blivit skygga och börjat
sprida sig. Varma dagar med sol och ej alltför
stark vind äro bäst.
Jägaren får ej gå fortare än att hunden
hinner ordentligt genomsöka terrängen. Det är
viktigt, att fågeln får se hunden före jägaren,
ty eljest lyfter den i regel utom skotthåll. Då
hunden markerar vilt, bör jägaren tyst och
hukad söka komma upp intill hunden, som
därefter genast på order skall avancera,
emedan fågeln eljest lätt hinner löpa undan, tills
den fått ett tätt snår mellan sig och jägaren,
och där lyfta. En gammal fågel kan löpa långa
sträckor, och det kan då vara fördelaktigt med
två jägare, av vilka den ene håller sig nära
hunden och den andre söker att något på sidan
följa gläntor och andra öppningar i skogen, i
tät terräng t. o. m. komma i förhåll.
Jakt med skällande hund
börjar i mitten av sept., då skogsfågeln i
allmänhet ej längre håller för stående hund.
Lämpliga hundraser äro gråhund, finsk spets och
någon gång lapphund, men även vissa stövare och
terriers kunna bli användbara. Hunden får söka
fritt, medan man genomströvar skogen. En
skogsfågel, som blir uppstött av hunden utan att ha
sett jägaren, slår nästan ofelbart upp i träd.
Hunden skäller då ståndskall och fixerar
fågeln, som, om trädet har tillräcklig höjd, lugnt
sitter kvar och ser på hunden. När jägaren
hör ståndskallet, skall han snabbt och
försiktigt smyga sig fram, så att han ser hunden,
och med ledning av denne bedöma var fågeln
sitter. Sedan bör jägaren söka få en trädstam
eller buske mellan sig och fågeln för att osedd
komma den så nära som möjligt. I regel ser
man ej fågeln, där den sitter, utan får endast
tillfälle till ett svårt kastskott, då den flyger.
Hunden skall då rusa efter och söka hålla
känning med fågeln, så att försöket kan göras om,
i händelse första skottet misslyckats.
Toppskytte är ett vinterskytte.
Toppskytte på tjädertupp, som slagit till i
topparna på höga tallar, bedrives med kulgevär
och i Sverige huvudsakligen sedan snön fallit.
Under lugna, mycket kalla dagar eller då det
317
Bild 2. T. v. tjäderhöna, t. h. orrhöna. — Efter Wright,
»Svenska fåglar».
töar kraftigt, kan man söka tjädern i gammal
hög tallskog, helst med hyggen, där fröträd stå
kvar. Sedan man med kikare genomsökt
talltopparna och upptäckt en tjäder, gäller det att
smyga sig i håll. Närmare än 75—100 m lyckas
man vanligen ej komma. Riktpunkten bör vara
strax under vita vingfläcken, således ganska
långt fram. En kula, som träffar mitt på
fågeln från sidan, är visserligen dödande, men
tjädern kan flyga flera hundra meter, innan
den faller. På en ensam tjäder kan man skjuta
flera bommar, innan den flyger, i skock äro
de skyggare.
Även orrar kan man få se sitta i tallkronor
eller ännu oftare i björkar. De äro lättare att
smyga i håll för men lyfta alltid vid första
skottet.
Äldre tjädertuppar ha vanan att under
sept. på kvällarna uppsöka stora, fristående
aspar och äta deras blad. Jägaren ställer sig
dold inom håll för aspen eller så att han kan
höra eller se de aspar, som förefalla mest
lockande för fågeln. När en tupp slagit till,
smyger han fram och skjuter, när den lyfter.
Skytte för bulvan.
Där orre förekommer talrikt, jagas den
sedan gammalt under senhösten och vintern med
bulvan. I någon mindre dunge av höga björkar
bygger man en tät och rymlig koja, helst av
granris. Inom gott håll från denna sätter man
så högt som möjligt upp en orrbulvan
(-^-Bulvan) i en björk. Sedan jägaren satt sig i kojan,
går en medhjälpare omkring i de marker, där
orrar bruka uppehålla sig, för att stöta upp
dem. När orrarna, som denna tid på året ofta
leva i flock, upptäcka bulvanen, lockas de av
sin sällskapsdrift att sätta sig i samma eller
närstående träd, och de erbjuda då tillfälle till
skott. Enligt lag får bulvan ej sättas närmare
grannes rågång än 200 m.
Spelskytte.
Då jakt på tjäder och orre numera i Sverige
ej är tillåten på våren, är därmed det förr så
vanliga skyttet under vårspelen uteslutet.
Tjädern spelar emellertid stimdom även lugna,
regntunga, ej för kalla morgnar i slutet av aug.
eller början av sept., om också ej lika ivrigt
som på våren. Redan i första daggryningen må-
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
